När tanken får fara fritt

Jag vaknade till soluppgången i morse. Jag blev stående. Jag kunde inte slita mig. Det väcker många tankar. Många känslor. En soluppgång vittnar om en ny dag för tacksamhet. Om en ny chans att göra nya, andra val. Eller kanske samma val återigen. Den vittnar om möjlighet till nya äventyr. Om att det alltid finns en morgon som kommer gry.
Jag log. Log med hela ansiktet. Med själen. Med hjärtat. Av tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över. Solljuset. Våren som är på väg. Vänner. Att få kramas med barnen. Att mixa ny musik. Att få ge benen en omgång. Att ha möjligheten att inspirera och inspireras. Att ha nära till naturen – och att ha förmågan att njuta av den. Att kunna visa sig sårbar. Ärlighet. Att våga glänta på dörren till hjärtat även då risken att bli sårad finns. Tacksamhet för att livet är fantastiskt.

Jag vaknade strax innan 03 i morse. Som vanligt. Men det var omöjligt att somna om. Tankarna rullade igång och vips låg jag där och småskrattade för mig själv. Det må ju låta lustigt såklart men när tankarna går till barndomen är det svårt att inte dra upp mungiporna. Jag har fått påtalat på sista tiden hur mycket ”kräfta” jag faktiskt är. Det har jag ju alltid vetat men ju äldre jag blir desto tydligare. Hårt skal, mjukt inre, lojal, orubblig, omhändertagande, Impulsivitet och intuition är några av kräftans drag. Jag kan väl inte neka till att det stämmer ganska bra in på mig.
Samtidigt så påverkar både gener och det sociala arvet vem man blir eller fortsätter utvecklas till.

Jag har alltid varit väldigt impulsiv. Jag tänker oftast efter jag handlat. Inte alltid supersmart men det är så det är. Jag kan lätt känna av stämningen i rum eller hos person och läser människor lätt. På gott och ont! Men det är så jag är.

Jag tror såklart att barndomen påverkar oss mycket i vuxenlivet. Värderingar som vi tar med oss. Beteenden. Minnen. Det var just minnena jag låg och småfnittrade åt inatt. Djurvän eller inte så har jag alltid haft en förmåga att tycka synd om. Under en period när jag var liten tyckte jag riktigt synd om sniglarna. Främst de som gång på gång kröp runt på cykelbanan när det regnade. Så dom stackarna flyttade jag vänligt men bestämt till tryggare plats. Men det slutade inte med det. En kväll gick jag i bara nattlinnet till Lillskogen med en Big Pack-låda och plockade sniglar. Jag var helt övertygad om att de skulle ha det bättre i min trädgård. Så jag la gräs i lådan, plockade den full med sniglar och smög hem. Jag höll på att bli påkommen så jag gömde dem intill husväggen. På morgonen vaknade jag av ett skrik. Min mamma stod på uteplatsen och skrek. Jag sprang ut och kollade vad hon sysslade med. Och då såg jag. Hela husväggen, fönstren var fulla med sniglar. Jag var inte så populär då.

Syrran har fått stå ut med mycket. Det är ju lätt att skylla på nån som är mindre. Visst?! Ännu enklare var det att säga att ”vi” råkade göra det. Så var det när ”vi” kastade en melon på mormors nya kaffekanna, när ”vi” åt upp all hundens frolic gömd i städskåpet eller när ”vi” krossade blomkrukor och sopade jorden bakom soffan, eller när ”vi” gungade sönder hammocken, eller när ”vi” byggt en snökoja och blev påkomna med att läsa konfiskerad vuxenlektyr..
Idag är såklart allt sånt preskriberat. Men jag ler fortfarande åt minnena. Saknar mormor och morfar lite extra. Är tacksam för att de stod ut med alla tokigheter. Är tacksam för att vi fick vara barn.

Så dagen går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att jag fått se ännu en soluppgång. Tacksam för att jag känner mig passionerad i det jag gör. Glad och lite pirrig inför det nya passet jag håller på att mixa. Glad för den kärlek och passion jag känner inför min träning. Tacksam över att få dela den med andra.

Kärlek ❤

Årets andra

Vilket ruskigt väder det är idag. Blåsigt, halt men ingen snö. En liten del av vintern står dock kvar ute på gräsmattan. Den Lilla Ligisten kikar ut genom fönstret då och då och är så ledsen över vad som hänt med snögubben. Han har ju inget huvud mamma! Nä det har han ju inte längre.. Kanske får vi mer snö lagom till sportlovet!

Imorse körde jag terminens nya pass. Musiken är en blandning eller snarare en ”Best of” sen vi började med träningsformen på Spa. Det är så himla roligt att instruera Indoor Walking och passupplägget kan varieras i oändlighet. Den här gången har deltagarna fått önska vilka låtar de vill ha tillbaka och utifrån det har jag gjort ett pass! Superkul och aningens jobbigare än jag föreställt mig. Det kommer bli ett bra år!

Efter mitt pass så knatade jag ut i gymmet. Ett pass axlar och rumpa stod på agendan och lördagen till ära matchade jag skorna med mina nya tights. Knälindan åkte på och det blev faktiskt lite skillnad när jag hade den på. Skönt! Nu är mitt knä dock inte lika glatt som det var då.

Jag körde sumoböj, bulgariska utfall och en övning där foten sitter fast i trissan och man sparkar bakåt. Behöver jag säga att jag redan nu har ont i rumpan??!
Axlarna fick såklart sitt också. Lyft åt sidan, hantelpressar, baksidan med hantel och Framåtlyft med viktplatta. Det kommer sitta fint med en rejäl middag och en ”pyssla-hemma-dag” imorgon.

Ni har inte missat hur gla jag är i mina lyftarskor va?!

Ha en härlig lördag!

Kärlek ❤️

Gott Nytt År Cecilia önskar Cecilia

Jag ogillar verkligen shopping. Jag ogillar reor ännu mer. Eller snarare dagar då det är rea. Jag avskyr när människor rycker och sliter i nedsatta varor, kastar fel storlekar på golvet och glor elakt på den som råkat ta någon ”annans” plagg. Därför går jag aldrig på reor. Aldrig.

Dock var jag tvungen att köpa mig en linda eller liknande till mitt onda knä. En tur till Sporthuset där jag hittade vad jag sökte. Jag hittade även något jag inte sökte. Men dom skrek mitt namn. De skrek så högt att jag var tvungen att tysta dem genom att ta med dem in i provrummet. Det var även där jag insåg hur bra de matchar mina nya lyftarskor. De matchade liiite för bra för att jag skulle kunna lämna de skrikande godingarna i butiken. Jag älskar verkligen färgen. Älskar!

Så.. Gott Nytt År Cecilia önskar Cecilia..

Titta vad snyggt det kommer matcha!

Så, jag och mina nya tillskott önskar er ett Gott Nytt år! Köp nåt snyggt till er själva!

Kärlek ❤

Tejp är fina grejer!

Entusiasm är bra grejer. Jag kan bli SÅ entusiastisk att jag nästan faller ihop i bitar. Entusiasm är bra – tills det övergår i dumhet. Eller i mitt fall övermod.

Jag kör alltid ben på måndagar av den anledning att träningsvärken inte hinner sätta sig tills jag ska instruera pass och det är bra antal dagar tills nästa IW-pass på lördagsmorgonen. Så måndag är bendag och i det flesta fall innebär det böjkalas.

Så jag landade på spa och stången var ledig även idag (kors i taket).
Benen kändes fräscha och jag bestämde mig för att köra en stege upp och sen tillbaka ner. 8 set blev det och jag kände mig stark. Garanterat skornas förtjänst!
Sen gav jag mig på frontböj med lättare vikt och fokus på teknik och knän. På fjärde setet sa knät ifrån. En plötslig smärta så det var bara att lasta av. 12 set gillade inte mitt knä!

Jag gick och fick mig en rulle tejp i repan och tejpade både under och över knät upp på halva låret. Då kunde jag i alla fall avsluta passet. Värken släppte efter en stund men jag måste nog inhandla mig nån form av linda om jag ska kunna böja mer.
Lärdom – böj med förnuft!

På vägen hem fångade jag den storslagna natur vi har nu! Norrland är så vackert! Krispig luft, snötyngda grenar och det fantastiska ljuset. Temperaturer ner mot -23 stör mig inte alls!

Kärlek ❤️

En ny kärleksrelation och en skruv lös.

På juldagen inledde jag en ny kärleksrelation. Jag är tokigt förälskad och vet att det kommer bli ett fantastiskt 2015. Min fina julklapp fick sina minuter i ugnen för att sedan formas efter mina fötter. Sen var det bara att köra. Turen var på min sida då stången var ledig – när hände det senast? Jag ville såklart testa olika böj för att se vad skorna gick för. Jag hade inte behövt vara orolig. Vilka skor! Stabiliteten var magisk och jag får väl erkänna att jag i ett svagt ögonblick pratade lite ömt med dessa skönheter. Bara färgen är ju att dö för! Långt där bak i huvudet visste jag att jag alldeles snart skulle instruera ett IW-pass men inte ens den vetskapen kunde hålla mig från att utföra 118 böj fördelat på vanliga knäböj, frontböj och smala böj. Jag toppade kalaset med oh-lunges med viktplatta ovanför huvudet. Det sved i benen redan på väg till salen för min klass. Men det var det värt. SÅ värt. Jag ser fram mot ett år fyllt av böj, lite mer definitioner på benen och en rumpa som kryper upp på ryggen. För det kan väl inte vara ett problem med dessa fabulösa skor?!

Jag har en kollega som är i stort sett lika vrickad som jag. Vi är båda två presterare och många gånger undrar vi båda vad i hela helskotta vi sysslar med. Många gånger. Vi brukar skämta om den här skruven som vi anser oss ha lös. Därför önskade vi oss båda en ny skruv av Tomten. Någon skada kunde det ju inte tillfoga?! Vad jag förstår fick inte han heller någon skruv i nån julklapp på julafton. Jag däremot fick min i efterskott.
Igår efter att jag kört ett skönt axelpass och kommit ner i omklädningsrummet slängde jag en blick i spegeln. Vad i hela? Jag trodde mina lurar gått sönder, tog av dem och brast ut i gapskratt där för mig själv. Där var min försenade julklapp. En skruv som satt fast på mina lurar. Den där skruven hade jag alltså tränat med. Tjusigt stack den rakt ut som ett horn från mina lurar. Tur lurarna är magnetiska så de kan fånga upp fler skruvar som trillar ur skallen min när jag rockar för hårt.

Det känns inte alls som lördag idag. Det är klart förvirrande för en rutinmänniska med en massa olika helgdagar. Men står det lördag i kalendern så gör det. Ett IW-pass instruerades på morgonen och följdes av lite highchaparall-träning i form av biceps, triceps och 4 set bröstpressar. Det räckte gott och väl idag. Till middag vankas burgare och rödtjut – idag blir det hemmagjort även om jag hade föredragit ett besök på All Star. En annan gång.

Ha en härlig lördag!

Kärlek ❤

Morgonlöp och äggmackor

Om Crossfit är en komplex träningsform så är löpningen det motsatta. Det är extremt enkelt att dra på sig ett par tights, sätta på sig en mössa över oborstat hår, knyta på sig skorna och bara kliva ut genom dörren. Jag gillar ju egentligen att springa men kan väl erkänna att jag ibland är lite lat – eller snarare mina krav på mig själv angående minuttid och antal kilometer har tagit bort den här lusten för att springa. Men som med mycket annat har jag fått tänka om. Fundera över varför jag vill springa. Jag vet att jag aldrig kommer bli en marathonlöpare eller en sprinter. Då får jag istället se till att njuta av löpningen – utan krav.
Jag har sedan i somras sprungit utan lurar, min kloka vän C sa att hon ville uppleva sin löpning, höra skorna mot gruset, höra sin andning. Så jag testade och blev fast i det- det ger en helt annan närvaro och upplevelse.
Idag tog jag vändan längs cykelbanan – valet var av en enda anledning: Jag ville se hur många som tjuvpyntat! Men jag fick bli besviken på min så kallade tjuvkikning. Enbart 2 hus hade hängt upp nån form av julstjärna och inte en käft hade tagit fram adventsljusstaken. Däremot så hade vart och vartannat hus färgglada lampor i buskar och träd – alltid nåt.

Dagen till ära klädde jag mig färgglatt – vädret i norr är inget att skryta med direkt. Mulet och inte en enda flinga snö i mitten av november. Så färg piggar upp!

Jag är normalt väldigt självkritisk när det kommer till uhm, allt?! Så jag blev så jäkla glad när jag sprang där längs cykelbanan, benen kändes lätta, flåset fanns på plats och jag kunde le åt mig själv, den här medelålders kvinnan med lite för stor rumpa, lite tendens till muffin och aningens för stora lår och det kändes faktiskt helt OKEJ. Jag ser ut så här, jag har fött två barn, det var helt enkelt som det skulle vara. Jag orkar springa, jag orkar köra crossfit, jag kan kramas och borsta små ligisters toviga hår, baka goda bullar och torkar skåpluckor som en Gud. Kan jag begära mer? Kanske handlar allting om att acceptera var man är i livet just här och nu?

Det smakade riktigt bra med frukost när jag kom hem. Äggmackor och kaffe!

Dagens projekt är att pula ihop min goda pepparkaksgranola med fikon. När jag gör den brukar det innebära att advent snart bankar på dörren.

Lev Livet idag. Här och Nu!

Kärlek ❤

Yoga för Själ och Kropp

Efter 9 dagar utan nån som helst form av träning vågade jag mig äntligen på ett Yogapass nu på morgonen. Det är så enkelt att rulla ut sin matta, tända ljus – helst ett mustigt doftljus, och sen bara låta kroppen styra. Den vet oftast vad den behöver och jag baserar alltid min positioner på hur kroppen känns. Idag var jag väldigt försiktigt och fokuserade mest på mjukhet, ryggen och  andningen. Jag undvek de mer krävande övningarna som de olika krigarna, plogen och skulderstående. Lugnet infann sig och kroppen kändes mjuk och smidig. Ett steg framåt i rätt riktning. Min kropp mår verkligen bäst av att få vara aktiv men när den är sjuk så måste jag lyssna – vilket jag har gjort.

För ett par år sen var jag på en instruktörsresa till Turkiet. Vi bodde på en fantastisk anläggning med alldeles för god mat och nästintill överdrivet lyx. Jag körde yoga hela veckan och det innebar yoga i soluppgången innan frukost, paryoga, yinyoga, ashtanga, kundalini mm. Vi utövade yoga nere vid stranden – ni kan ju bara tänka er den fridfulla upplevelsen.

Paryoga var ett roligt och utmanande inslag. Jag och min kollega testade allt möjligt och man inser lätt vilken kapacitet kroppen har! Saker som jag inte trodde var möjligt.
Det var en underbar resa och till våren är en ny resa inplanerad.

Head must bow to the Heart

Kärlek

För det var jag värd!

I förmiddags var jag på ett möte som gav mig mycket energi. Bekräftelse att jag är på rätt spår, att jag gör ett bra jobb. Det kändes bra med den positiva feedbacken och då krympte även det där lilla orosmolnet som har bott i kroppen både igår och idag. Det var verkligen ett ”Heja-Mig” – ögonblick.

Efter mötet for jag på Ica och köpte en bunt julporr – lite njutning för skallen. För själen.

Efter lunchen kände jag att det även var dags att unna kroppen något. Det spratt i benen och en löptur var det enda rätt. Med målet på 6km i sikte gav jag mig ut. Utan lurar, utan musik. Bara jag, min andning och mina steg. Benen bar mig ut på ”landet” där jag sprang bland åkrar och hästhagar. Tempot var inte snabbt – fokus var snarare njutning.
Naturen är verkligen fantastisk och att få springa i solnedgången är ljuvligt.
Jag passade även på att inviga den nya instruktörsjackan och mina turkosa varmfodrade tights. Satt som smäck och det var riktigt skönt med den tunna fleecen inuti.

 

När Den Lilla Ligisten är i säng satsar jag på de fyra T:na:
Tidningar, Te, Tystnad och Total avslappning. För det är jag värd!

I mörkret gnistrar alltid stjärnorna

Kärlek!

Fredagsfys på Boxen

Idag tog jag mig äntligen iväg på Fredagsfyspasset på Boxen. Jag har länge tänkt – tanken har varit god – men det har alltid kommit något i vägen. Men nu så!

På agendan stod först 3 vändor med magövningar för att aktivera bålen inför böjen. Redan där sved det.
Dagens metcon var 10 vändor a 10 knäböj och 10 boxjumps. Ruskigt roligt pass men även riktigt jobbigt. Men med nya tightsen och snyggskorna fixade jag passet. 100 knäböj och 100 boxjumps suger bra i benen. Crossfit är verkligen en multi-allroundsport. Älskar´t!!

Snön som föll igår är ett minne blott – istället blåser det storm och regnet piskar. Men vad gör det efter ett kanonpass? Med raggsockar och morgonrock på och en god middag som väntar kan jag inte klaga. Det är ju Fredag!

Kärlek

Over and out

Snatchtorsdag

Min leverans från Nike fanns att hämta på Sport idag. Jag var förväntansfull då jag blev förälskad i ett par tights redan vid beställningen och jag blev inte besviken. Det blev ett par ormskinnsmönstrade, ett par turkosa vinterfodrade (ett tecken på att jag borde ta upp löpningen igen?!) och en peppig tisha. Sjukt nöjd.

Ormskinnstightsen fick sin premiär under snatchpasset på Boxen.

Snatchpasset var otroligt kul MEN mycket jobbigare än jag trott. När jag läste på wodify om dagens metcon så kändes det som ”a walk in the park” – så blev det inte såklart. Det var sjukt jobbigt men även sjukt kul och lärorikt. Nu är det bara nöta som gäller. Och aldrig mer underskatta en metcon…

Det enda som återstår av kvällen är mitt kvällste och lite av dagens rostade mandlar. Sen säger jag Godnatt med ett leende.

Kärlek!