Val

I morse slogs jag av känslan av tacksamhet. Tacksamhet att varje dag få vakna till nya möjligheter att göra nya val. Nya infallsvinklar. Nya sätt att hantera situationer på. Att välja hur jag ska agera på hur jag reagerar. Nya tankebanor, tankesätt, värderingar. Viljan! För hur vet man egentligen vad man vill? För inte är det alltid så lätt att lyssna inåt – hur bra det än låter när man säger det. Vad vill jag egentligen? Den här lilla lilla kärnan inuti – när allt krafs omkring är bortskalat. Alla förväntningar, krav, sociala påtryckningar, föreställningar, rädslor.. Hur vet man då vad man egentligen vill?

När det bara känns rätt. När hjärtat börjar bulta, när hjärnan är fullt fokuserad, när möjligheterna känns fler än omöjligheterna. När det finns en chans att genomföra. Det finns alltid risker – men i den stunden är det inte viktigt. Inte alls. Har man hittat rätt då?

Igår blev jag både imponerad och inspirerad. Inspirationen ledde mig raka vägen till yogamattan. Det ena föder det andra. Det är på mattan som mina infall och ideér brukar komma till mig. Det var exakt det som hände igår. En idé föddes i hjärtat . Jag smakade lite på den och den kändes genomförbar. Inte idag, inte imorgon men med tiden. Det kommer krävas många steg. Svåra beslut. Men genomförbart är det absolut. Det kändes så jäkla rätt. Obehagligt såklart – Ja. Men rätt. Med små små steg ska jag ta mig dit. En vacker dag. Eller en dag som denna – när snön yr – men snöflingor är också vackra.
Det är dags att börja eliminera. Välja. Känna. Andas mer. Öppna ögonen. Acceptera. Sätta gränser. Detta kräver dessa steg. Det kommer vara värt det.

För den här gången kommer mitt infall inte hamna på väntelistan…
Kärlek ❤

Humörträning

Vilken härlig dag det blev igår! Jag instruerade på morgonen,körde ben efteråt. En snabb lunch på Spa och sen bar det iväg på Sport för föreläsning med Jesper Caron. Humörträning. Det var väldigt intressant och flera små käftsmällar – den kändes verkligen träffande i den situation där jag befinner mig nu. Väldigt passande. Jag ska bara smälta den lite till. För det var mycket att ta in. Väldigt mycket. Förhoppningsvis även mycket jag kan applicera i mitt liv och använda mig av.

Efter föreläsningen blev vi bjudna på middag på P5 i Väven. Så sjukt snyggt det var där! En massa glada instruktörer och kanongod mat!

Vi blev serverade bubbel när vi kom dit och sen vankades varmrätt och dessert.

Kalventrecote med Glaserade betor med ättika, jordärtskocka, kalvsky, timjan, lök & tryffel

Bakad choklad medTonkabönglass, körsbär & mandel granola

Tonkabönglassen var supergod! Den ska jag försöka göra nån dag!

Söndagsbestyr på agendan!

Kärlek ❤

Är det ditt att säga?

Ännu en magisk soluppgång. Blodröd sol. Hintar om en ny fantastisk dag. Men.. Jag måste nog tvätta dom där jäkla fönstren (eller hyra nån som gör det) om jag ska fortsättningsvis få se solen gå upp..
En stund på mattan. Tid för eftertanke. Tacksamhet. Idag klev även irritationen över kanten på mattan. Hade det varit en känsla jag inte visste var den kom ifrån hade jag skjutit den ifrån mig. Idag gjorde jag inte det. Jag omfamnade den istället och gav irritationen fritt spelrum för reflektion.

Jag gillar att diskutera. Jag tar gärna kritik när den framförs på rätt sätt. Jag är öppen för tips och råd –  utan vidare från mina vänner – efter en förfrågan om det är en totalt okänd person för mig.
I går inträffade en sån här situation. Den handlade inte om mig (den här gången) men det var som att resa tillbaka två år i tiden då jag var allmänhetens egendom i just denna specifika situation. När människor tar klivet utanför ramen, antar utmaningar som gemene man inte gör – då blir det helt plötsligt okej för allt och alla att få tycka. Tycka högt och ljudligt. Det är såklart både bu och bä. Folk får gärna tycka! Men inte alltid högt. Definitivt inte om personen i fråga inte ber om det.

Vad har du för rättighet att kommentera en annan person? Ge dina 5 cent utan att ha blivit tillfrågad? Slänga kritik högt och lågt? Kasta sten i glashus? Till vilken nytta? För det hjälper faktiskt inte ett skit. Inte det minsta lilla. Det leder snarare till att problemet ligger hos dig. Är det avundsjuka? Vill du verka duktig? Tror du jag blir imponerad? Svaret är nej. Jag blir inte ett skit imponerad. Jag blir ledsen som fan. Arg. Arg för att det sticker i ögonen på folk. Arg för att jante väcker större uppståndelse än nyfikenheten. Ledsen för att negativ kritik driver snarare än uppskattning och uppmuntran. Irriterad för att folk inte tänker längre än näsan räcker.
Samtidigt gör det mig stark. Stark när jag fortsätter den utstakade banan. Fortsätter kämpa mot uppsatt mål. Gör det jag tror på. Står fast fast det känns obehagligt. Den inre styrkan vi alla besitter – när den får driva framåt. Den som lyssnar på hjärtats röst. Alla beslut är kanske inte fattade helt korrekt, men handlingarna sker för att det finns en tro. Det blir inte alltid rätt – nej.

Så nästa gång det ligger en fin groda på tungspetsen, stäng läpparna i några sekunder. Använd sekunderna till eftertanke. Är det min rättighet att säga det här? Måste det sägas av mig? Måste det sägas överhuvudtaget? Måste det sägas nu?
Om svaret är Nej -Le. Skicka en kärleksfull tanke till någon du tycker om. Låt energihjulet i hjärtat snurra.
Onsdag. Tid för eftertanke. Tid för kärlek. Tid för ro. Tid för yoga.

Kärlek ❤

Kylarn

Varför är det inte nån som uppfinner en substans som taggar ner de där jäkligt bra men oftast rent idiotiska idéerna? Jag skulle stå först i kön för ett exemplar eller 10. Som vanligt är min hjärna kreativ i överkant. Infallen hopar sig och allt låter så fantastiskt när jag tänker det. Det låter  till och med fantastiskt när jag säger det högt. Högt för mig själv. Högt till andra. Kruxet är väl att alla inte håller med. Såna människor i min närhet som funnits vid min sida och både sett val, reaktioner, beteenden och alla känslor som kommer eftersläntrande. Ändå har jag svårt att lyssna. För jag vet ju bäst – eller hur? Ingen känner mig och min kropp som jag?! Så jag blundar lite till – släpper lös den kreativa jäkeln som för fullt planerar och organiserar i min skalle. Planerna rusar och är nästan färdigsmidda innan jag får en käftsmäll från höger. En till från vänster. Käftsmällar av kärlek. Käftsmällar av oro. Käftsmällar av ilska. Det är klart att jag reflekterar och lyssnar. Samtidigt som det tickar till lite extra i hjärtat av den där längtan.

Jag tänker alltid: Det blir annorlunda nästa gång. Jag har lärt mig nu. Jag kan hantera det den här gången. Det kommer inte bli likadant.
Men.. Det resonemanget är väl antagligen som att gång på gång parkera i en lyktstolpe.
Jag gjorde för övrigt det. Parkerade i en lyktstolpe. Kylarn på bilen spräcktes såklart. Men det hände bara en gång. Än så länge.

Varför är det så lätt att vara klok, snäll och omtänksam mot andra samtidigt som det inte är lika noga med en själv? Borde det inte vara lite som att först ta på sig själv syrgasmasken och sen hjälpa andra?

Idag behövs inga beslut tas. Inga alls. Jag lägger de här tankarna på ”väntelistan” i skallen, längst bak i kön med alla andra infall och fantastiska idéer. Jag fortsätter ta emot käftsmällar från mina vänner. Även om det gör ont så förtjänar jag det säkerligen.

Kärlek ❤

Whiplash

Jaha. Igår tog jag ett nästan-beslut utan att jag ens fick en tanke att reflektera. Jag ångrade det direkt och gömde tankarna i ett mörkt rum, ignorerade dem och låtsades att jag inte ens tänkt dem.
Ändå envisas de med att komma tillbaka. Hela jäkla tiden. Jag har såklart sett tendensen den sista tiden. Tydligt. Men jag har blundat. Jag ser gamla mönster. Gamla tankar. Gamla beteenden. Gamla ord som kommer ur min mun. Längtan från förr. Kärlek. Ändå har jag ju lovat mig själv att aldrig mer. Aldrig mer. Det finns inte på kartan. Det är inte värt det. Inte alls.
Ändå står jag nu här och vacklar. Med en längtan i magen. Med en känsla av ”hemma”. Är det vanan? Eller bekvämligheten i det livet? PrestationsPrinsessan? Saknaden av mål?

I ärlighetens namn så är jag sugen. Jävligt sugen. Men också livrädd. Livrädd för att jag vet baksidan av myntet. Men jag älskar utmaningen, framstegen. Glädjen. Jag älskar det lika mycket som jag avskyr baksidan av det. Hatkärlek deluxe.
Än behöver jag inte ta några beslut. Inte ett enda. Men en del av mig vill. Redan idag. Den andra delen av mig skriker att det är dags att bryta nu. Ta en rejäl funderare. Vad jag egentligen pysslar med. Om värde. Om relationer. Om hur det ska kännas där inne. Hur var det nu jag brukar säga om att le med själen. Gör du det nu? Eller är den fylld av mörka frågetecken?

Det må låta trivialt – men ändock känns det..

Jag får helt sonika sörpla i mig min 4e kaffekopp, trycka ner längtan, gömma tankarna och hoppas att hjärnan och själen snart lär sig samarbeta..

Kärlek ❤

Slipper jag ett tag till nu?

”Yoga är att ge energi till Själen”

Jag vaknade tidigt efter allt för få timmar med sömn. En vacker soluppgång. Snö. Kallt. -12 jäkla grader säger termometern. Kallt. Tur jag var förutseende igår och satte i motorvärmaren.
Det väntade bakslaget. Allt som vittnade om vår är försvunnet. Men allt har sin tid – precis som vanligt.
Däremot.. Jag sa i ett svag tillfälle att när våren är här på riktigt DÅ ska jag ta fram löparskorna och börja springa lite. Det ser ut att jag slipper det ett tag till. Löpning i sig är ju inget bekymmer men nog fasiken är det jobbigt. Svettigt, flåsigt, tunga ben och alldeles alldeles förlösande EFTERÅT. Det är nog den enda träningsform som jag gillar bäst när den väl är över. Det kan ju även ha lite att göra med att jag har svårt att hejda mig. Istället för att börja fint och försiktigt så tar jag rundan på dryga milen i gassande sol när termometern visar 28 grader..
Det kanske får bli mitt nästa projekt – Begränsningar! Jag får skaffa mig en gränssättningscoach! Men som Å säger – Jag lyssnar ändå aldrig. Så det blir säkerligen samma visa i år igen. Där mina infall går in går förnuftet ut.
Men än är det en bit dit.

Det är lördag igen. Inte mig emot. Lördag betyder som vanligt Spa. IW, träning, tjatter, kramar och en dansande själ. Gillart! En kopp kaffe till, lite frukost – sen är jag redo att möta dagen!

Kärlek ❤

Det man säger ska vara sant

Jag var på ett intressant möte häromdagen då vi diskuterade vad och hur mycket som är rimligt att man delar med sig av sig själv. Hur mycket behöver andra människor veta om dig ordentligt? Var går gränsen? Beror det enbart på relationen? Förväntningar? Rädsla? Vad bjuder man in till? Vad säger samvetet? Vad vill man? Och till vem?

Jag har en vag teori om att människor i mitt liv fyller olika behov hos mig. Jag har vänner som jag talar om allmänna saker med, jag har vänner som läser mig som en öppen bok – jag behöver knappt öppna käften så vet de vad jag ska säga, de som får en alldeles egen nyckel till mitt allra innersta. Där whiplashkänslor bor. Inte alls förnuftiga, inte alltid så smickrande, blödiga, känslor av dåligt samvete. Kärlek. Sen finns det bekanta som jag alltid pratar om vädret med, släktingar som vill veta hur det är med barnen, hur mycket snö vi har kvar, kollegor där diskussionerna av intimitet oftast sträcker sig som max till semester eller helgplaner. Bekanta ansikten på gymmet där man hejar men inte vet den andres namn. Jag har vänner som jag diskuterar religion med, andra som jag diskuterar matlagning med. Andra som jag plöjer serier med. Olika relationer för olika behov.

Vad är då rimligt att dela med sig av? Det man säger ska såklart vara sant – men det innebär inte att man ska säga allt som är sant. Låta vissa få tillträde till det där innersta. Alla behöver inte veta allt om mig. Allt jag gör. Allt jag känner. Allt jag tänker. Det innebär såklart också att i omvända fall blir det lätt att leka gissningslekar. Vad känner, tror, tycker den andre? Är det min rättighet att bli insläppt?

Jag lider av konstant dåligt samvete. Prestations-Prinsessan får liksom aldrig nog. Det här med samvete är såklart ett aber. När det är svårt att räcka till, att vara alla till lags. Vem blir man till slut? Men dåligt samvete kan komma i olika dager såklart.
Jag hade en bästis när jag var i 8-9år åldern. (Vi är vänner än idag bör tilläggas). Vi umgicks jämt och jag minns hur jävla avundsjuk jag var på hennes fiskskål. Jag ville ha en likadan men fick såklart inte det. Hon förutom ett par guldfiskar en vit söt jäkla fisk i den där skålen. Så fort hon gick till köket för att äta middag så peta jag ner fingrarna och klappade den där lilla vita fisken. En av gångerna tog jag upp den stackarn i handen för att klappa den. Fiskjävlen sprattlade så mycket att den studsade ner på golvet och hoppade omkring där. (Fatta paniken!!) Tillslut fick jag tag i fisken och kunde kasta tillbaka den i skålen innan hon kom tillbaka till sitt rum. Puh. Dagen efter när jag kom till henne så sa hon att jag skulle få se på nåt konstigt. Då hade hennes vita fisk blivit helt blåfläckig under natten och hon förstod absolut inte hur det gått till. :O
Först i somras – 25 år senare – berättade jag för henne om vad som egentligen hade hänt med den där fisken.
Snacka om dåligt samvete! Så kan det gå när avundsjukan slår till! Och framför allt när klåfingrarna kliar..
Vi skrattade gott åt det i alla fall. 25 år är trots allt 25 år.

Helgen är på intågande. Jag hoppas vädermänniskorna hade totalt fel när de lämnade helgens prognos i morse. Hoppas går ju!

Kärlek ❤

Hur många koppar kaffe får man dricka så här mitt i natten?

Jag borde få medalj. En blank vacker sak med nån form av ingravering. Årets Dumbass kanske vore passande. Att jag inte lär mig?! Jag fick en liten hint av A på gymmet idag. MEN jag tror väl jag är mer härdad än ”alla andra”. Tydligen hade jag fel…

Jag får kanske börja i rätt ände. Det blev ett mycket bra benpass idag. Klok som en bok?! värmde jag mina höftböjare ordentligt innan vi satte igång. Böj och pressar. Kändes fint och inte alltför ansträngande åt de stackrarna.
Jag instruerade mitt IW-pass och så skulle jag och S såklart vara duktiga och stretcha efteråt. Bad choice. Jag lyckades sträcka nåt i baksida lår. Knakade och brakade lite lätt och senare under kvällen flyttade sig det ömmande lite högre upp.
Linnex är min bästa vän ALLTID. Trodde jag ialla fall. Jag har överdoserat förut och bara en gång har jag förblitt sömnlös på grund av brännandet. Annat blev  det idag. Som sagt. Jag skulle ha lyssnat på A när han sa att det inte ska stiftas på vissa ställen. Men det gjorde jag ju inte. Efterklok? Så jag gnuggade in linnexen längs hela baksida lår, upp mot rumpan och ner hela vägen mot knävecket. Stort misstag. Det bränner så jag vill gråta och hugga av mig benet. Jag har baddat med iskall handduk, tvättat och luftat. Hjälper inte ett skit.

Så jag fick helt sonika stiga upp. Äta lite, dricka några koppar kaffe, lyssna på lite musik och invänta att det här brännandet börjar avta. Det kommer bli en lång natt.

Som tur är så var Å också vaken. Två sömnlösa miffon. Hon som ställer sig naken och svalkar sig i frysen och käkar ost. Jag som dricker massa kaffe i raggsockar. Klockan är en bit över 01 och vi båda borde sova. Samtalet flyter lite annorlunda mitt i natten – lite mer tok, lite mer träning, lite mer frågor och än färre svar. Men mysigt. Mysigt att inte vara vaken ensam med brinnande underrede. Vi klurade lite på att kaffedejt nu mitt i natten men insåg att C skulle bli lite förundrad om Å skrev en lapp: Är hos C och baddar hennes lår.. om C vaknar inatt.. En annan gång.

Det kanske skulle passa med en kopp kaffe till. Och en macka. Minus Linnex!

Kärlek ❤

Fiasko och Krängande

Det är väl så jag kan sammanfatta lördagskvällen. För mycket krängande och nån form av fiasko på Melodifestivalen. Jag måste väl erkänna att jag är något sur för att jojken inte fick fara till Wien. Jag röstade löjligt många gånger men vad hjälpte det?! Men Måns får väl duga i brist på jojk.

Vädermässigt en fantastisk söndag. Jag och Camilla tog en tur vid älven. Solen värmde gott på nosen trots ynka 5 plusgrader. Vackert så det förslår. Isen brast här och där. Vattnet porlade. Jag klev runt i leran. En bättre söndagseftermiddag.

Ny vecka på ingående. Ny chans att göra dåd – små som stora.

Kärlek ❤

Tack för den!

Ett tandläkarbesök för Den Lilla Ligisten var inbokat under förmiddagen så morgonen blev inte lika hektiskt som vanligt. Dock ändå rätt underhållande. Hon vaknade strax efter jag satt mig till rätta på yogamattan och la sig i soffan och tittade film på ipaden. Då fick jag yoga ifred en stund. Fast jag må säga att det hade kunnat kvitta. Just nu går yogan riktigt jäkla dåligt. Andningen sitter inte alls, jag får påminna mig själv att andas i varje pose, det högra knät och höger vad trilskas i de allra enklaste övningarna och ryggen är rätt trött. Så nu är det back to basic som gäller igen. När jag tappar andningen så är det enkelhet som gäller. Allt har sin tid.

Jag hann precis lägga mig ner på mattan för savasana när Den Lilla Ligisten kom och var hungrig. Hon föste mig upp  och sa snabbt ”Namaste” – då var jag tydligen färdigyogad. Sen kom det.
– Mamma, har du en bebis i magen? :O Uhm, nä?! Ser det ut så? Ja eller Nä, men S (fröken) på fritids har ju en bebis i magen.
– Mamma, orkar du verkligen äta upp all den där frukosten? (samtidigt som hon klappar mig på magen).

Jag förstår piken!! Tack för den!

Inte nog med de verbala sanningarna så gömde hon husnyckeln precis innan vi skulle fara. Tillslut hittade jag den gömd i hennes overall. Jag frågade varför hon gömt den.
– Det var inte jag! Det var Harry.
Jaha. Jäkla Harry. Han har tydligen även tryckt in min laddare i min dator, hällt ut vatten i soffan, stökat till i hennes rum och ätit upp alla mina jordgubbar också. Han är rätt duktig den där Harry för att vara en docka..

Fredag är det i alla fall och det är alltid skönt med helg. Mer tid för eftertanke. På gott och ont. Åsa skickade Jon Henrik´s video till mig imorse. Jag frågade henne om jag ens borde titta på den. Finns det risk att mitt hjärta sticker till fjälls? Antagligen var svaret. Och hon hade såklart rätt. Så vacker! Naturen, friheten, det genuina, kargheten. Allt jag längtar efter.
Imorn är det dags för finalen av mellon. Jag tycker ju fortfarande att det mest är dravel och vill mer än ofta gömma mig under en kudde. MEN vilken skräll det vore att skicka ett genuint bidrag för en gångs skull. Så JA, jag ska rösta.

Här kommer videon:

Kärlek ❤