Det man säger ska vara sant

19 Mar

Jag var på ett intressant möte häromdagen då vi diskuterade vad och hur mycket som är rimligt att man delar med sig av sig själv. Hur mycket behöver andra människor veta om dig ordentligt? Var går gränsen? Beror det enbart på relationen? Förväntningar? Rädsla? Vad bjuder man in till? Vad säger samvetet? Vad vill man? Och till vem?

Jag har en vag teori om att människor i mitt liv fyller olika behov hos mig. Jag har vänner som jag talar om allmänna saker med, jag har vänner som läser mig som en öppen bok – jag behöver knappt öppna käften så vet de vad jag ska säga, de som får en alldeles egen nyckel till mitt allra innersta. Där whiplashkänslor bor. Inte alls förnuftiga, inte alltid så smickrande, blödiga, känslor av dåligt samvete. Kärlek. Sen finns det bekanta som jag alltid pratar om vädret med, släktingar som vill veta hur det är med barnen, hur mycket snö vi har kvar, kollegor där diskussionerna av intimitet oftast sträcker sig som max till semester eller helgplaner. Bekanta ansikten på gymmet där man hejar men inte vet den andres namn. Jag har vänner som jag diskuterar religion med, andra som jag diskuterar matlagning med. Andra som jag plöjer serier med. Olika relationer för olika behov.

Vad är då rimligt att dela med sig av? Det man säger ska såklart vara sant – men det innebär inte att man ska säga allt som är sant. Låta vissa få tillträde till det där innersta. Alla behöver inte veta allt om mig. Allt jag gör. Allt jag känner. Allt jag tänker. Det innebär såklart också att i omvända fall blir det lätt att leka gissningslekar. Vad känner, tror, tycker den andre? Är det min rättighet att bli insläppt?

Jag lider av konstant dåligt samvete. Prestations-Prinsessan får liksom aldrig nog. Det här med samvete är såklart ett aber. När det är svårt att räcka till, att vara alla till lags. Vem blir man till slut? Men dåligt samvete kan komma i olika dager såklart.
Jag hade en bästis när jag var i 8-9år åldern. (Vi är vänner än idag bör tilläggas). Vi umgicks jämt och jag minns hur jävla avundsjuk jag var på hennes fiskskål. Jag ville ha en likadan men fick såklart inte det. Hon förutom ett par guldfiskar en vit söt jäkla fisk i den där skålen. Så fort hon gick till köket för att äta middag så peta jag ner fingrarna och klappade den där lilla vita fisken. En av gångerna tog jag upp den stackarn i handen för att klappa den. Fiskjävlen sprattlade så mycket att den studsade ner på golvet och hoppade omkring där. (Fatta paniken!!) Tillslut fick jag tag i fisken och kunde kasta tillbaka den i skålen innan hon kom tillbaka till sitt rum. Puh. Dagen efter när jag kom till henne så sa hon att jag skulle få se på nåt konstigt. Då hade hennes vita fisk blivit helt blåfläckig under natten och hon förstod absolut inte hur det gått till. :O
Först i somras – 25 år senare – berättade jag för henne om vad som egentligen hade hänt med den där fisken.
Snacka om dåligt samvete! Så kan det gå när avundsjukan slår till! Och framför allt när klåfingrarna kliar..
Vi skrattade gott åt det i alla fall. 25 år är trots allt 25 år.

Helgen är på intågande. Jag hoppas vädermänniskorna hade totalt fel när de lämnade helgens prognos i morse. Hoppas går ju!

Kärlek ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: