Arkiv | Natur RSS feed for this section

Att älska motvind

28 Apr

Mina baksidor bråkade ju under löprundan i söndags. Det gjorde mig både rädd och ledsen. Ska jag inte kunna springa nu heller? Men skam den som ger sig.
Den där sekunden när kroppen går från förlamat trött till ett uns av energi som gör att den skriker efter en löprunda är fantastisk. Så jag tog såklart tillfället i akt. Bytte snabbt om och pluggade i lurarna. Min nya spellista lyfter verkligen min löpning!

Kroppen älskade dagens runda. Baksidorna höll. Benen skötte tempot utan att jag behövde tänka. Jag log mot solen. Granskade de tunna molnen. Skuttade i den torkade leran. Log med hjärtat och skrattade med själen.
Det gick fort idag. Jag fick sänka tempot lite för att skona baksidorna. Men känslan av fart, den känslan. Underbar!

När jag kommer ut på öppet fält och benen rusar iväg. Den lyckan jag känner då. Stark. Så fri. Starkare än när jag lyfter mitt tyngsta i gymmet. Jag älskar att springa i stark motvind – då känner jag att jag lever. Friheten. Idag blåste det fan på fälten och jag välkomnade det med öppna armar. Sol och vind. Glädje och hopp. Livet.

morgonsol

Kärlek ❤

Annonser

Levererar

24 Apr

Med årets sämsta gympass igår i ryggsäcken hoppades jag att den här dagen skulle leverera nåt bättre. 

Yogan imorse fick sällskap av Den Lilla Ligisten med tillhörande iPad. Hon skulle ligga på mage precis intill mattan och kolla på sina favoritserier på hög volym. Omväxling förnöjer – visst?! Det är inte varje dag jag får yoga till ”Slajmrejset”.. 

Innan frukost gav jag mig ut på en lugn löprunda. Jag kände igår att kroppen inte ville samarbeta alls med prestationsprinsessan så jag la bort planerna på gym idag och planerade in löpning istället. Tanken var 8 km men kroppen kontrade med att 6km fick duga. Så en härlig sväng i lugnt tempo nere vid älven. Sol på nosen, glitter i vattnet, skriande fåglar och en hoper knoppar på träden. Vilken underbar start på fredagen!

  
När jag kom hem värmde solen altanen så där intogs frukosten. En grön smoothiebowl gjord på grönkål, citron, spenat, fryst banan och mango med raw granola, färsk mango, kiwi, blåbär, nötter, kakaonibbs, chia och kokos. Uppfriskande och gott och främst precis vad min kropp ville ha.

   
   

Ha en härlig fredag!

Kärlek ❤️

Inställning

19 Apr

Jag har sovit riktigt uselt i natt. Min höfter har bråkat och jag har snurrat som en skottspole. Som vanligt vaknade jag tidigt – två koppar kaffe senare hade jag bestämt mig för att göra söndagar som tradition för längre löprundor. Förra söndagen blev det 10 km i dimman. I dag bestämde jag mig förr 12 km i solen.

Jag har insett hur stor betydelse det har för mig att jag bestämmer mig innan. Oavsett vad det gäller så behöver min skalle och kropp några minuter på sig att fokusera på vad som komma skall. Det handlar om inställning.
Jag märkte det tydligt idag – vilken skillnad just inställning och förberedelse har på min kropp. När jag bestämde mig för att springa 8 km så var jag ganska trött efter  4 km då det var dags att vända. Idag när jag passerade 4 km sa istället min hjärna att nu är det bara 2 km kvar tills det är dags att vända. Ganska stor skillnad!

Jag  sprang längs älven ner förbi Arboretum – för övrigt jäkligt vackert och torde vara ett perfekt ändamål för en picknick – bort mot Kåddis. Det var som att kliva in i en helt annan zon – från så lerigt att det sipprade in lera mellan tårna till massor av snö och is. Omväxling förnöjer! Men, jag kan erkänna att det kommer bli än mer fantastiskt när snön helt smält och leran torkat in. Kanske utökar jag rundan med ett par kilometer då också.

Min plan nu är att variera mellan lite längre rundor och kortare där tempot ska vara lite snabbare. Jag  tror det kan vara en bra plan för att vänja kroppen med löpningen – jag har ju bott i gymmet så länge jag kan minnas. Löpningen har varit något jag gjort för att jag känt att jag borde ibland – och alltid med dåligt självförtroende. Inte orkar väl jag springa och särskilt inte så långt! Åter igen – Inställningen. Klart jag kan springa OM jag vill springa. Nu vill jag springa. Jag vill springa mycket och ofta. Förnuftet håller mig dock tillbaka. Det kan ju vara vettigt att ta det fint och försiktigt så jag inte sliter sönder mig under löpningen också. Löpningen gör mig lika glad som yogan gör mig lugn. Vilken suverän kombination!

skylt skylt1

Jag blev varken översköljd av nån monstervåg eller hamnade i Sibirien. Däremot landade jag på en solig altan. Lite mjuk yoga och citronvatten. Söderläge och strålande sol! Fram med alla utemöbler, lite sol i ansiktet. Lunch. Jag ville aldrig gå in. Men duschen ropar. En tur till affären hägrar. Har jag tur får jag uppleva en till solnedgång på altanen ikväll. Där hjärtat spinner av energi.

Kärlek ❤

Tiden

18 Apr

Ibland tappar jag tron. Tro som är en viktig del i min övertygelse. Tro, Tid och Tålamod. Men ibland dräneras tron ur kroppen. Tvivlet flyttar in. 

Läker tiden verkligen alla sår? Går det att glömma? Går det att le åt alla minnen i efterhand utan att sörja de som aldrig blev? Går det att förlåta allt för att själv kunna gå vidare? Vad är egentligen skillnaden mellan ödmjukhet och dumhet? När sunt förnuft lämnar kroppen och övergår till destruktiva beteenden. Var är tiden då? Tålamodet? Tålamod med vad? Och var tog Tron vägen? Den där lilla gnuttan av hopp som brukar gå att finna långt där inne. Var är den? 

Det är jobbigt att stanna upp och stanna i situationer som gör ont. Känna. Verkligen känna. Det gör ont när hjärtat bultar, när de faller sönder bit för bit. Men det är ännu värre att konstant fly. Fly från känslor, fly från den man egentligen är. I naken sårbarhet med hjärtat i handen. Utlämnad och skör. I sin rätta skrud. Att fly underlättar för stunden. Tanken och känslorna hinner inte med. Värken döljs i känslan av att ständigt vara på väg nånstans. Ingen destination är nog lugnande. Hela tiden på flykt. På flykt från verkligheten. På flykt från känslorna. På flykt från den man verkligen är. 

Igår hade jag mer myror i brallan än vanligt. Svårt att sitta still. Svårt att ta mig an något. Jag landade en stund på yogamattan. Landade i mig själv. Hittade tillbaka till min andning. Tystnad. Bara mina djupa andetag som hördes. Ensam – men inte känslan av att vara lämnad ensam. Vald ensamhet. Jag blottade min själ för en sekund. Tillät mig att känna, tänka – komma närmare den jag genuint är. Sårbar. Blottad. Naken. Fundersam. Tvivlande.

För fortfarande undrar jag över Tålamodet, Tron och Tiden. 

Tankarna tog mig ut på altanen. Natten är vacker. På sitt sätt. Djupa mörkblå himmel. Disig. Ändå var stjärnorna där. Precis där det är tänkt. Precis vid rätt tid. Återkommande. För de tillhör universum. De hintar om Tro. Om att allt kommer bli bra. Med Tiden. Med Tålamod. 

  

Kärlek ❤️

Spänningsdrama

17 Apr

Vad ska jag skylla på? För stor lunch med nedslunken choklad? För gott fika på lagmötet i eftermiddags? Eller att min kropp är lite  trött efter behandlingen i morse? Löpningen gick riktigt tungt. Motvind och trötta ben. Benen styrde sig själv ut mot fälten idag. Ingen älv. Det är mestadels plant – jäkla lerigt – men plant. Mina baksidor blir ju lite tjuriga av uppförsbackar. Men oavsett att det inte var den snabbaste eller bästa rundan så var det en bra mycket bättre runda än om jag inte genomfört den.

Jag har varit nervös. Nästan på gränsen till stingslig. Orolig. Jag är ju expert på att ignorera och köra på. Jag har hög smärttröskel och tänker alltid att det går över. Men de här senaste månaderna har det inte gått över. Smärtan i baksida lår har snarare förflyttat sig till höfter, höftböjare och ländrygg. Jag har varit tvungen att köra med bälte i övningar där jag normalt inte ens tänker på att ha bälte. Så jag var nervös. Orolig för att han skulle förbjuda all form av träning ett tag framöver. Nervös för hur det ska bli nu när jag snart åker på instruktörsresan till Lanzarote.
Tydligen har min kropp skapat ett ”Spänningsdrama” så som han uttryckte sig. En timmes pulande och flera lossade muskler och fästen senare var jag ganska mosig. Men med hopp om livet. Med löfte att känna efter mer, bli frökenduktigjaglyssnarpåvadminkroppsägertillmig snarare än fröken ignorant/viktkåt/körapå och yadayada. Ingenting som gör ont, yoga är bra och löpningen funkade. Styrketräningen ska väl också funka till viss grad SÅ LÄNGE det inte gör ont. Så nu ska jag bli duktig minsann. Jag borde vila lite mer också. Även om det ger mig myror i brallan. Många många jävla myror.

Han rekommenderade i alla fall att jag skulle göra något pulshöjande redan idag för att syresätta kroppen och få ut lite av det slagget han golat runt i. Det var även bra med extra syretillförsel och cirkulation för att snabbare reparera eventuella små rupturer som jag kunde ha.
Så det var där löpturen kom in i bilden. Vädret är ju fantastiskt så det fanns inget egentligt att klaga på. På vägen stötta jag på årets första tussilago. Är det inte ett vårtecken  så säg! Leran talar ju sitt eget tydliga språk. Så solsken, tussilago, frisk luft. Trötta och tunga ben var sekundärt.

tussilago tussilago1 slätt

Yoga på altanen efteråt var riktigt skönt! Längtan efter värmen är stor. Bubbel på altanen, barfotaspring på gräsmattan, påta i landet, plocka jordgubbar, svära över myggorna.. Längta!

Med det tar jag fredag!

Kärlek<3

No Drama

12 Apr

Söndagar är den enda dag då jag inte ställer klockan. Det hjälper såklart föga även om jag försöker ligga kvar lite extra. En lugn och stilla morgon med lite för mycket kaffe. En ordentligt stel kropp som inte ens blev mjuk av olika vridningar.
Jag hade en vag tanke om att ta en kort löptur för att få igång cirkulationen i kroppen. Tveksam till vädret – dimmigt, grått, tråkigt. Precis som om det spelar nån jäkla roll?! Så jag hoppade i löparkläderna och tänkte att benen fick bestämma plats och längd på rundan.

Precis som väntat tog benen mig ner till älven. Vackert! Jag må nästan påstå att det var vackrare med dimman hängandes över älven än i strålande solsken.

dimma

Benen bestämde även att de ville springa dryga 10 km. Ingen kort sväng som jag hade tänkt mig. Men nu var det benens tur att bestämma.
På 10 km hinner jag tänka en hel del. Det har varit lite för mycket ”drama” i mitt liv de senaste åren. Jag har varit extremt dålig på gränssättning och gett mer av mig själv än jag fått tillbaka. Mycket mer. För det är så jag är byggd. Ge av dig själv, var hjälpsam, le, älska, var den person du själv vill möta. Men ibland tar det stopp. När de blir för mycket drama. När orken bara räcker till för att tillfredsställa andras behov. Där jag till slut står energilös och undrar varför. Det är slut på det nu.
No more Drama. ”Not my circus. Not my monkeys”.

Jag hann även tänka på glädjeämnen. Tacksamhet. I dag var jag sjukt tacksam för de personer jag har i min närhet. För alla skratt vi delar. För varma kramar. Jag skrattade lite när jag travade fram där i leran. Tänkte på hur jag och C travade runt i gymmet för att visa hur vi gjorde där i leran kontra snöislagren. Obrydda om de andra. Bara glädjen över det vi gör. Det vi brinner för. Kärleken för passioner. Vänskapen. De där starka banden.

Jag tänkte även på det där med löpningen. På lopp. Jag har ju gluttat lite på om jag ska köra nån form av mara i sommar. Lägligt nog finns det en kvartsmara som går i Edsåsdalen i början av augusti. Det vore nånting! Jag är nog varken redo för en halvmara eller en helmara än. Den stora frågan är väl om jag vågar anta den utmaningen. Tvivlet finns ju alltid – kommer jag fixa det? Jag ska överväga det och fråga benen.Vi kan ju bara gissa vad de svarar…

Benen hann även de få sig några tankar. Mina baksidor och främst höger baksida mår ju inte så bra. Inte heller mina höftböjare. För mycket böj, pressar och annat otyg. Det ställer såklart till det för mig – inte minst när jag yogar. Så nu får de stackarna vila, åtminstone tills på fredag då jag har en behandling inbokad. Så får vi se vad han anser om mina ben. Jag gissar att han kommer grymta att benträningen måste vila ett tag. Jag vill gärna ha fräscha ben när vi far till Lanzarote.
Hur som. Att springa funkar riktigt bra för benen. Jag känner av baksidorna i backar – annars håller de sig i skinnet. Så jag är enormt tacksam för löpningen!

Tacksamhet är Nyckeln till Lycka!

Kärlek ❤

Frihet

9 Apr

Jag har fått lära mig skillnaden mellan sömnighet och trötthet. Jag har såklart trott det varit samma sak – tills nu. Tydligen har de ingenting med varann att göra. Då insåg jag att jag aldrig är sömnig. Jag brukar skämta om att min superkraft är att jag nästan alltid är vaken. Hade det inte varit mitt förnuft som talat om för mig att jag borde gå och lägga mig hade jag kunnat vara vaken dygnet runt. Det är först när jag kommer ner i väldigt djup avslappning – som i Savasana – som jag somnar. Igår somnade jag tydligen på yogamattan. Men sömnig blir jag inte.

Däremot är jag ofta trött. Mest mentalt trött och tror att jag behöver sova. Istället har jag provat att vara mer aktiv när jag är sådär trött. Yoga på altanen i friska luften eller helst av allt snöra på mig skorna och ge mig ut på en löptur.

Imorse var jag sådär trött igen. Så trött att det till och med var jobbigt att ligga ner i soffan och läsa. Så jag bestämde mig för en tur ner till älven. Ett förbaskat bra  val. Vackert som vanligt. Stora sjok av is och snö bitvis – lervälling och vattenansamlingar bitvis. Precis som det ska vara just nu.
Jag sprang med hjärtat. Benen skötte sitt. Baksida lår ömmade i uppförsbackar – benhinnorna i nerförsbackar. Men det gjorde inte ett skit. Min längtan bort stillas alltid nere vid älven. Leriga ben och våta  fötter eller inte. Där nere är min själ hemma. Som vanligt föds ideér. Kanske vore ett fjäll-lopp nånting att satsa på? Eller en vecka ensam på kalfjället där både hjärta och själ får andas?

Drygt 8 km senare landade jag hemma på altanen. Lite yoga. Ett stort leende. Lerig. Våt. Men glad. Löpning är verkligen da shit. Och yoga. Där har jag min frihet.

8km 8km1

Kärlek ❤