Tag Archives: umeälv

Det här med träning

21 Maj

Jag har mött min överman. Min egen kropp. Det är på tiden att börja lyssna. Jag förstår det nu. Små tecken som till slut blir en helhet som är svår att hantera.

När vi kom hem från Lanzarote tog jag mig en löptur längs älven på lördagen. Sjukt jobbigt. Söndagar brukar jag försöka springa lite längre sträckor men kände direkt att det skulle bli omöjligt. Jag fick rätt. Redan efter några kilometer kände jag smärta i höger hälsena upp mot vadfästet. Jag trodde verkligen att den skulle gå av. Så jag har vilat från löpningen och bara instruerat pass. Först igår kändes den helt okej så imorse testade jag en tur nere vid älven. Jag kände ingen värk förrän jag nästan var hemma och då enbart en förnimmelse. Men rundan kändes jobbig ändå. Knappt 7 km och ändå var det jobbigt med andningen, jag hade dåligt flyt i steget, kroppen känns stel. Jag lyckades inte bli helt mjuk eller varm i kroppen ens av 45 min yoga imorse. Det är inte likt mig.

Jag har ju bott i gymmet i flera år. Lyft tungt, kört långa pass och varit lite för tjurig. Nu vill inte min kropp längre. Jag fixar inte att styrketräna längre. Jag får ont. Min kropp blir trött och slut utan att det är i relation till träningen jag utfört. Mina höfter är sköra, mina baksidor ömmar, min högra axel har nån form av låsning, mitt vänstra knä värker till och från.
Vem är jag att pressa min kropp så hårt? Vem är jag att inte lyssna? Detta innebär en paus från tunga vikter och böj.
Min plan är istället att träna mer funktionellt, fortsätta med löpningen (kortare sträckor nu en period tills min hälsena är helt okej) och fokusera massor på yogan. Det är det jag behöver nu – det är det jag vill. Ibland måste kapitel avslutas för att kunna börja på ett nytt.

Nu när styrketräningen bytts ut mot yoga så inser jag hur fruktansvärt mycket jag har att lära. Jag inser att jag har mycket muskler men är svag i de positioner som kräver styrka. Jag ser också att jag utvecklas och gläds åt det. Jag jobbar på att bygga upp en ordentlig styrka i min core och mycket på armstyrka och inversions. Det är svårt och utmanande men glädjen väger upp.
Igår lyckades jag få upp mina ben i ett flow (utan att böja dem från golvet) upp i huvudstående. Sjukt tungt åt bålen – jag inser mina svagheter – men stoltheten över att komma ett steg närmare är så härlig!
Jag var tvungen att testa imorse också så att jag inte drömt! Det hade jag inte.

Det har varit en härlig morgon med både yoga, löpning och frukost. I eftermiddag ska jag hälsa på S och hennes lilla son på NUS. Längtar!

bowljordgubbe bowljordgubbe1
Kärlek ❤

Annonser

Baksidan

30 Apr

En kortare shoppingtur på stan stod på agendan (jag glömde hälften såklart) och sen hade jag tänkt ta en löptur medan vädret var på topp. Vem kan säga nej till strålande sol?

Men frukost först såklart. Idag gjorde jag två sorters ”nanaicecream”. En med hallon och banan och en med mango, avokado, spenat, grönkål och lime. Detta varvade jag med raw granola och toppade med kokos och blåbär. Cashewnötter till. En bra uppladdning inför löpningen.

hallonspenat hallonspenat1

Men till löpningen som det här inlägget skulle mer eller mindre handla om. Idag sprang jag 10 km under timmen. Det är första gången jag gör det i år. Trots lite trasiga baksidor. Jag landade på altanen med en bra känsla i kroppen. Den kändes fräsch. Jag var glad. Stolt. Stolt över att jag inte ger upp. Att rädslan inte äter upp mig.

Just den här rundan fick mig att blicka tillbaka i backspegeln. Var har jag befunnit mig de senaste åren? Mellan tävlingar, mellan dieter, mellan nojor. Inte en enda gång har jag njutit av utsikten. Inte en enda gång har jag verkligen uppskattat glittret på älven. Vändorna där nere har haft ett annat syfte än nu. Ledsamt när jag blickar tillbaka. Men även det är en del av mig. Det som varit. Men det påverkar. Tro mig. Det kan göra mig väldigt ledsen. Fylld med känslor jag har svårt att hantera.

Det är såklart inte bara fitnessfolk som pratar om form. Även motionärer eller atleter som inte tävlar nojar över formen. Och såklart de som inte tränar alls. När jag var i det jag skulle vilja kalla för min bästa form var jag riktigt liten, riktigt hård, väldigt låg fettprocent – men med en hel del muskelmassa. Ändå har jag aldrig varit skörare, svagar, mer orkeslös. Jag minns att jag morgon efter morgon gick mina tidiga promenader och ringde min pappa och grät. Var det verkligen värt det?

Idag vet jag svaret. När jag springer milen under timmen samtidigt som hjärtat ler, samtidigt som jag landar fräsch hemma. Samtidigt som jag haft vett att njuta av glittret på älven. Jag har lett åt människor jag inte känner idag, jag har sjungit högt utan att bry mig ett skit om nån hör mig, jag har låtit kroppen bestämma. Jag har även ätit lunch utan att räkna kalorier, jag har fullständigt skitit i att den till största del bestod av kolhydrater. Jag fick till och med efterrätt!
När jag var i min så kallade bästa form hade jag aldrig klarat att springa milen. Frågan är om jag ens hade fixat 5 km. Jag vet säkert att jag inte njutit av löpningen en enda sekund. Det hade varit en kamp.

Så frågan är vad är egentligen en bästa form? Är det visuellt? Låg fettprocent och väl definierade muskler? Är det ett starkt hjärta? Är det en glad själ? Är det en pigg hjärna som är kapabel att fatta vettiga beslut? Är det en kropp tillfredsställd av god mat?  Är det starka ben som orkar springa långt? Är det lungor med stor kapacitet?

Mitt förnuft säger mig att det jag anser är min bästa form aldrig mer kommer ske. En del av mig tycker det är sorgligt. En annan del av mig jublar. För jag vet ju att det inte är sunt att leva som jag gjorde. En valk mer eller mindre kan jag stå ut med. Lite färre magrutor. Lite mindre definitioner på benen. Jag kan stå ut med det nu. För istället har jag fått förmågan att njuta. Att se det vackra. Att ha en stark kropp. Jag är kapabel att fatta beslut och skärma mig från ting och situationer som inte är bra för mig. Nu ska bara hjärtat följa med på tåget också. Ett steg är ett steg – hur litet det än är!

Kärlek ❤

Inställning

19 Apr

Jag har sovit riktigt uselt i natt. Min höfter har bråkat och jag har snurrat som en skottspole. Som vanligt vaknade jag tidigt – två koppar kaffe senare hade jag bestämt mig för att göra söndagar som tradition för längre löprundor. Förra söndagen blev det 10 km i dimman. I dag bestämde jag mig förr 12 km i solen.

Jag har insett hur stor betydelse det har för mig att jag bestämmer mig innan. Oavsett vad det gäller så behöver min skalle och kropp några minuter på sig att fokusera på vad som komma skall. Det handlar om inställning.
Jag märkte det tydligt idag – vilken skillnad just inställning och förberedelse har på min kropp. När jag bestämde mig för att springa 8 km så var jag ganska trött efter  4 km då det var dags att vända. Idag när jag passerade 4 km sa istället min hjärna att nu är det bara 2 km kvar tills det är dags att vända. Ganska stor skillnad!

Jag  sprang längs älven ner förbi Arboretum – för övrigt jäkligt vackert och torde vara ett perfekt ändamål för en picknick – bort mot Kåddis. Det var som att kliva in i en helt annan zon – från så lerigt att det sipprade in lera mellan tårna till massor av snö och is. Omväxling förnöjer! Men, jag kan erkänna att det kommer bli än mer fantastiskt när snön helt smält och leran torkat in. Kanske utökar jag rundan med ett par kilometer då också.

Min plan nu är att variera mellan lite längre rundor och kortare där tempot ska vara lite snabbare. Jag  tror det kan vara en bra plan för att vänja kroppen med löpningen – jag har ju bott i gymmet så länge jag kan minnas. Löpningen har varit något jag gjort för att jag känt att jag borde ibland – och alltid med dåligt självförtroende. Inte orkar väl jag springa och särskilt inte så långt! Åter igen – Inställningen. Klart jag kan springa OM jag vill springa. Nu vill jag springa. Jag vill springa mycket och ofta. Förnuftet håller mig dock tillbaka. Det kan ju vara vettigt att ta det fint och försiktigt så jag inte sliter sönder mig under löpningen också. Löpningen gör mig lika glad som yogan gör mig lugn. Vilken suverän kombination!

skylt skylt1

Jag blev varken översköljd av nån monstervåg eller hamnade i Sibirien. Däremot landade jag på en solig altan. Lite mjuk yoga och citronvatten. Söderläge och strålande sol! Fram med alla utemöbler, lite sol i ansiktet. Lunch. Jag ville aldrig gå in. Men duschen ropar. En tur till affären hägrar. Har jag tur får jag uppleva en till solnedgång på altanen ikväll. Där hjärtat spinner av energi.

Kärlek ❤

No Drama

12 Apr

Söndagar är den enda dag då jag inte ställer klockan. Det hjälper såklart föga även om jag försöker ligga kvar lite extra. En lugn och stilla morgon med lite för mycket kaffe. En ordentligt stel kropp som inte ens blev mjuk av olika vridningar.
Jag hade en vag tanke om att ta en kort löptur för att få igång cirkulationen i kroppen. Tveksam till vädret – dimmigt, grått, tråkigt. Precis som om det spelar nån jäkla roll?! Så jag hoppade i löparkläderna och tänkte att benen fick bestämma plats och längd på rundan.

Precis som väntat tog benen mig ner till älven. Vackert! Jag må nästan påstå att det var vackrare med dimman hängandes över älven än i strålande solsken.

dimma

Benen bestämde även att de ville springa dryga 10 km. Ingen kort sväng som jag hade tänkt mig. Men nu var det benens tur att bestämma.
På 10 km hinner jag tänka en hel del. Det har varit lite för mycket ”drama” i mitt liv de senaste åren. Jag har varit extremt dålig på gränssättning och gett mer av mig själv än jag fått tillbaka. Mycket mer. För det är så jag är byggd. Ge av dig själv, var hjälpsam, le, älska, var den person du själv vill möta. Men ibland tar det stopp. När de blir för mycket drama. När orken bara räcker till för att tillfredsställa andras behov. Där jag till slut står energilös och undrar varför. Det är slut på det nu.
No more Drama. ”Not my circus. Not my monkeys”.

Jag hann även tänka på glädjeämnen. Tacksamhet. I dag var jag sjukt tacksam för de personer jag har i min närhet. För alla skratt vi delar. För varma kramar. Jag skrattade lite när jag travade fram där i leran. Tänkte på hur jag och C travade runt i gymmet för att visa hur vi gjorde där i leran kontra snöislagren. Obrydda om de andra. Bara glädjen över det vi gör. Det vi brinner för. Kärleken för passioner. Vänskapen. De där starka banden.

Jag tänkte även på det där med löpningen. På lopp. Jag har ju gluttat lite på om jag ska köra nån form av mara i sommar. Lägligt nog finns det en kvartsmara som går i Edsåsdalen i början av augusti. Det vore nånting! Jag är nog varken redo för en halvmara eller en helmara än. Den stora frågan är väl om jag vågar anta den utmaningen. Tvivlet finns ju alltid – kommer jag fixa det? Jag ska överväga det och fråga benen.Vi kan ju bara gissa vad de svarar…

Benen hann även de få sig några tankar. Mina baksidor och främst höger baksida mår ju inte så bra. Inte heller mina höftböjare. För mycket böj, pressar och annat otyg. Det ställer såklart till det för mig – inte minst när jag yogar. Så nu får de stackarna vila, åtminstone tills på fredag då jag har en behandling inbokad. Så får vi se vad han anser om mina ben. Jag gissar att han kommer grymta att benträningen måste vila ett tag. Jag vill gärna ha fräscha ben när vi far till Lanzarote.
Hur som. Att springa funkar riktigt bra för benen. Jag känner av baksidorna i backar – annars håller de sig i skinnet. Så jag är enormt tacksam för löpningen!

Tacksamhet är Nyckeln till Lycka!

Kärlek ❤

Frihet

9 Apr

Jag har fått lära mig skillnaden mellan sömnighet och trötthet. Jag har såklart trott det varit samma sak – tills nu. Tydligen har de ingenting med varann att göra. Då insåg jag att jag aldrig är sömnig. Jag brukar skämta om att min superkraft är att jag nästan alltid är vaken. Hade det inte varit mitt förnuft som talat om för mig att jag borde gå och lägga mig hade jag kunnat vara vaken dygnet runt. Det är först när jag kommer ner i väldigt djup avslappning – som i Savasana – som jag somnar. Igår somnade jag tydligen på yogamattan. Men sömnig blir jag inte.

Däremot är jag ofta trött. Mest mentalt trött och tror att jag behöver sova. Istället har jag provat att vara mer aktiv när jag är sådär trött. Yoga på altanen i friska luften eller helst av allt snöra på mig skorna och ge mig ut på en löptur.

Imorse var jag sådär trött igen. Så trött att det till och med var jobbigt att ligga ner i soffan och läsa. Så jag bestämde mig för en tur ner till älven. Ett förbaskat bra  val. Vackert som vanligt. Stora sjok av is och snö bitvis – lervälling och vattenansamlingar bitvis. Precis som det ska vara just nu.
Jag sprang med hjärtat. Benen skötte sitt. Baksida lår ömmade i uppförsbackar – benhinnorna i nerförsbackar. Men det gjorde inte ett skit. Min längtan bort stillas alltid nere vid älven. Leriga ben och våta  fötter eller inte. Där nere är min själ hemma. Som vanligt föds ideér. Kanske vore ett fjäll-lopp nånting att satsa på? Eller en vecka ensam på kalfjället där både hjärta och själ får andas?

Drygt 8 km senare landade jag hemma på altanen. Lite yoga. Ett stort leende. Lerig. Våt. Men glad. Löpning är verkligen da shit. Och yoga. Där har jag min frihet.

8km 8km1

Kärlek ❤

Fiasko och Krängande

15 Mar

Det är väl så jag kan sammanfatta lördagskvällen. För mycket krängande och nån form av fiasko på Melodifestivalen. Jag måste väl erkänna att jag är något sur för att jojken inte fick fara till Wien. Jag röstade löjligt många gånger men vad hjälpte det?! Men Måns får väl duga i brist på jojk.

Vädermässigt en fantastisk söndag. Jag och Camilla tog en tur vid älven. Solen värmde gott på nosen trots ynka 5 plusgrader. Vackert så det förslår. Isen brast här och där. Vattnet porlade. Jag klev runt i leran. En bättre söndagseftermiddag.

söndagsälv söndagsälv1 söndagsälv2 söndagsälv3 söndagsälv4

Ny vecka på ingående. Ny chans att göra dåd – små som stora.

Kärlek ❤

Tecken

12 Mar

Nu finns det inte längre någon återvändo. Det är som att varje fiber i mig inser att det faktiskt på riktigt börjar bli vår. Jag trodde det var kört häromdan när vi hade nåt liknande en snöstorm och stora flingor föll och bildade en vit matta utanför. Men tji fick jag! Kroppen säger nåt annat. Likaså naturen och temperaturen.

Tydligaste tecknen för att det börjar bli vår står jag själv för. Jag bunkrar dammtrasor (jaha!!?? ska vi städa nu igen suckar Lilla A), jag hånler åt fönstren som jag vägrar tvätta, jag köper fula tulpaner, jag klipper av mig håret, jag gör nya pass. Promenixerna vid älven blir fler, jag fastnar framför vackra soluppgångar, jag köper halsband, jag kliver runt ute på altanen och planerar upp hur jag ska ha det i landet. Jag lyssnar på massa mer musik och dricker än mer kaffe. Jag köper jordgubbar som bara smakar vatten – för sakens skull.

Men mest av allt vill jag gasa. Japp japp. Jag gillar att köra fort. Helst skulle jag vilja köpa mig en lite racingbil och köra fort som fan. Känna däcken slira, adrenalinet sjuda i ådrorna, pirret i magen. Friheten, kontrollen – eller brist på kontroll. Fokus. Kanske en dag. När jag hittar en bra bana att köra på. Det är ju som tråkigt att köra alldeles för fort på E12 och bli osams med Farbror Polisen. Dyrt blir det väl också kan jag tänka mig.

Snart kommer tussilagon, porlandet, kanske en och annan vitsippa. Isflaken på älven släpper och far iväg. Det kommer bli lerigt och jävligt men alldeles alldeles underbart!

dropp

vattenfall