Tag Archives: Natur

En doft av havet

17 Maj

Min yogamatta doftar fortfarande hav. Saltvatten, sand och en bris av frihet.

Det har gått ett par dagar sen vi landade i Sverige igen. Jag kan konstatera att vi haft fantastiskt väder. 38 grader och strålande solsken är lite annat än 6 grader och moln. Men som klyschan säger – Borta bra men hemma bäst. Och det stämmer väldigt bra. Rutiner is da shit. Även om jag har förmågan att skapa mig rutiner vart än jag befinner mig.

Men jag tar det från början.

Klockan ringde innan jag knappt somnat. Tacksam och aningens förvånad kunde jag konstatera att jag inte blivit magsjuk under natten. Jag gissar såklart att det berodde på den rejäla whiskeyn jag hällde i mig i förebyggande syfte kvällen innan!
Ett par koppar kaffe och en sista hand på packningen hann jag med innan jag blev upphämtad. Incheckade och klara hann vi äta frukost på flygplatsen innan det var dags att stiga på planet. Det var tight om tid – riktigt tight om tid. Hade det varit en vanlig flight hade vissa av oss blivit lämnade på Arlanda. Inga namn nämnda!
Innan vi var på väg på riktigt skulle vi hämta upp ett gäng instruktörer i Danmark och när vi äntligen var upp i luften igen firade jag och A-K med bubbel och gin och tonic. Himlans mys!

l

Efter många timmar i luften landade vi äntligen och resan till anläggningen gick fortare än jag tänkt mig. Jag började redan här spana efter bra vägar att springa på och en bra strand att yoga på.

l1

Yogan

Min främsta inriktning när jag valde aktiviteter under resan var såklart yoga. Tidigt på mornarna gick jag ned till ”min” strand, la ut mattan och satte mig. Vågorna gick höga. Jag fick se solen gå upp. Många insikter kom till mig under de här mornarna. Kraften av att inte ha kontroll bland annat. Vi kan inte kontrollera naturen, likväl som vi inte kan ha kontroll över morgondagen. Det är så många krafter som är starkare än människans. Tillit är så viktigt. Tro. Tro på att allt ordnar sig. Sanningar som ligger djupt där inne. Jag har funderat mycket. Mycket. Det är så mycket lättare att släppa tankarna fria bland saltstänk, vågor som krossas mot klippor, sand mellan tårna, vind i håret. Jag har tagit flera beslut där nere på mattan. Ett av besluten gör mig fruktansvärt rädd samtidigt som jag är hoppfull. Jag tror jag kom fram till det självklara att för att en förändring ska kunna ske måste en förändring göras. Så nu är det alltså dags. På allvar.

l5 l6 l7 l8 l9 l21 l22 l24 l25

Förutom min egen yoga har jag gått på flera klasser. Yinyoga, Body & Mind, Aerial Yoga och MediYoga. Aerial Yoga var en upplevelse. Riktigt kul att hänga upp och ned i ”hammocken” och att kunna utföra spännande positioner.
MediYoga var en aha-upplevelse för mig. Andningsövningar, tillåtande attityder, fantastisk instruktör och föreläsare. Därifrån tog jag med mig enormt mycket.
Yin Yoga körde jag några klasser när vi var på instruktörsresa för några år sen. Jag minns väl att jag inte var vidare förtjust. Jag var inte alls bekväm i att stanna så länge i poserna, jag hade svårt att få till andningen för att komma djupare in i positionerna och jag var väldigt rastlös. Därför hade jag inte vidare höga förväntningar på den här klassen. 2 timmar i strålande sol och hetta med fantastisk utsikt (belagt tak) skulle klassen vara. Dessa två timmar flög förbi. Först tänkte jag att det måste vara skillnad på instruktörerna som höll i klasserna (givetvis en faktor såklart) men insåg senare att det var jag som förändrats. Den här gången hade jag förmågan att andas mig in i positionerna. Jag tillät andetaget att leda mig, jag tillät kroppen att bestämma. Bland det bästa jag gjort. Som gräddan på moset somnade jag under savasana OCH snarkade högt. Men min koordinator var snäll nog att väcka mig när alla andra satt upp..

Jag märker en förändring redan nu på min egen yoga jag gör hemma. Andningen sitter mycket bättre nu, tankarna besöker mig inte lika ofta. Jag vågar ta tid på mig vilket medför att jag kommer djupare. Så jäkla underbart det är!

Löpningen

Det var såklart varmt. Jäkligt varmt – inte mig emot. Egentligen var det något för varmt för att springa MEN får jag chansen att springa längs havet och på slingrande stigar i ett lavalandskap så skiter jag fullständigt i om det är lite för varmt. Jag tog tillfällena i akt och verkligen njöt av miljön. Surfare, farbröder som fiskade, ödlor, en liten by, laguner, brusande hav och sen såklart en felspringning (ja jag hamnade lite vilse) där jag hamnade mitt ute i torkan bland kaktusar och doningar.
En förmiddag gick jag på Löpskola. Det var en föreläsning varvat med praktiska övningar inriktat mot längre lopp och kost kring det. Superkul och samtidigt en käftsmäll. Jag insåg rätt snabbt att jag springer mer fel än rätt. Tydligen springer 75% på hälen – jag var såklart övertygad att jag inte var en av dem – Men det var jag såklart. Jag grundar hälen så det är ett under att det inte blir skalv varenda gång jag tar ett löpsteg. Så nu övar jag på det också. Lite nya koströn tog jag också med mig. Det var bra komplement till kostföreläsningen jag var på dagen innan. Den handlade mycket om återhämtning, återhämtningsmål osv. Bra att friska upp minnet och att omvärdera lite.

l17 l18 l19 l20

Förutom att syssla med löpning och yoga så hade vi en del fri tid under dagen. Vi spenderade en hel del av den vid poolen med en bok och jag tog även några vändor ner och vadade omkring i lagunen. (En och annan mojito slank också ner)

l3 l4 l16 l11

Mat har vi såklart också ätit. En tvårätters ankomstmiddag, buffe till frukost, lunch och middag, pizzamiddag och sen avslutade vi veckan med en fyrarätters avslutningsmiddag. Den var riktigt god! Dock fick jag inte med fiskrätten på bild. (Hade redan börjat gröta runt i den innan jag kom på att jag skulle ta en bild) Förrätten bestod av bresola, sparris, ostsås, polenta och parmesanchips. Mellanrätt 1 var ångad abborre med varma grönsaker och en sås på koriander och vitlök. Mellanrätt 2 var oxfilé, hasselbackspotatis, morotspuré och en svampsås. Till dessert serverades vi brownie black and white med kanelgrädde, jordgubbar, ett flarn och chokladsås. Mycket trevlig middag.

l23 l26 l27 l28

Jag är SÅ nöjd med resan och hur bra den var organiserad. Det är inte heller dumt att få en försmak av sommaren, den ligger framför oss!

Så jag ska fortsätta nöta på min löpteknik, öka på mina återhämtningsmål och framförallt fortsätta andas.

Kärlek ❤

Annonser

Att älska motvind

28 Apr

Mina baksidor bråkade ju under löprundan i söndags. Det gjorde mig både rädd och ledsen. Ska jag inte kunna springa nu heller? Men skam den som ger sig.
Den där sekunden när kroppen går från förlamat trött till ett uns av energi som gör att den skriker efter en löprunda är fantastisk. Så jag tog såklart tillfället i akt. Bytte snabbt om och pluggade i lurarna. Min nya spellista lyfter verkligen min löpning!

Kroppen älskade dagens runda. Baksidorna höll. Benen skötte tempot utan att jag behövde tänka. Jag log mot solen. Granskade de tunna molnen. Skuttade i den torkade leran. Log med hjärtat och skrattade med själen.
Det gick fort idag. Jag fick sänka tempot lite för att skona baksidorna. Men känslan av fart, den känslan. Underbar!

När jag kommer ut på öppet fält och benen rusar iväg. Den lyckan jag känner då. Stark. Så fri. Starkare än när jag lyfter mitt tyngsta i gymmet. Jag älskar att springa i stark motvind – då känner jag att jag lever. Friheten. Idag blåste det fan på fälten och jag välkomnade det med öppna armar. Sol och vind. Glädje och hopp. Livet.

morgonsol

Kärlek ❤

Inställning

19 Apr

Jag har sovit riktigt uselt i natt. Min höfter har bråkat och jag har snurrat som en skottspole. Som vanligt vaknade jag tidigt – två koppar kaffe senare hade jag bestämt mig för att göra söndagar som tradition för längre löprundor. Förra söndagen blev det 10 km i dimman. I dag bestämde jag mig förr 12 km i solen.

Jag har insett hur stor betydelse det har för mig att jag bestämmer mig innan. Oavsett vad det gäller så behöver min skalle och kropp några minuter på sig att fokusera på vad som komma skall. Det handlar om inställning.
Jag märkte det tydligt idag – vilken skillnad just inställning och förberedelse har på min kropp. När jag bestämde mig för att springa 8 km så var jag ganska trött efter  4 km då det var dags att vända. Idag när jag passerade 4 km sa istället min hjärna att nu är det bara 2 km kvar tills det är dags att vända. Ganska stor skillnad!

Jag  sprang längs älven ner förbi Arboretum – för övrigt jäkligt vackert och torde vara ett perfekt ändamål för en picknick – bort mot Kåddis. Det var som att kliva in i en helt annan zon – från så lerigt att det sipprade in lera mellan tårna till massor av snö och is. Omväxling förnöjer! Men, jag kan erkänna att det kommer bli än mer fantastiskt när snön helt smält och leran torkat in. Kanske utökar jag rundan med ett par kilometer då också.

Min plan nu är att variera mellan lite längre rundor och kortare där tempot ska vara lite snabbare. Jag  tror det kan vara en bra plan för att vänja kroppen med löpningen – jag har ju bott i gymmet så länge jag kan minnas. Löpningen har varit något jag gjort för att jag känt att jag borde ibland – och alltid med dåligt självförtroende. Inte orkar väl jag springa och särskilt inte så långt! Åter igen – Inställningen. Klart jag kan springa OM jag vill springa. Nu vill jag springa. Jag vill springa mycket och ofta. Förnuftet håller mig dock tillbaka. Det kan ju vara vettigt att ta det fint och försiktigt så jag inte sliter sönder mig under löpningen också. Löpningen gör mig lika glad som yogan gör mig lugn. Vilken suverän kombination!

skylt skylt1

Jag blev varken översköljd av nån monstervåg eller hamnade i Sibirien. Däremot landade jag på en solig altan. Lite mjuk yoga och citronvatten. Söderläge och strålande sol! Fram med alla utemöbler, lite sol i ansiktet. Lunch. Jag ville aldrig gå in. Men duschen ropar. En tur till affären hägrar. Har jag tur får jag uppleva en till solnedgång på altanen ikväll. Där hjärtat spinner av energi.

Kärlek ❤

Tiden

18 Apr

Ibland tappar jag tron. Tro som är en viktig del i min övertygelse. Tro, Tid och Tålamod. Men ibland dräneras tron ur kroppen. Tvivlet flyttar in. 

Läker tiden verkligen alla sår? Går det att glömma? Går det att le åt alla minnen i efterhand utan att sörja de som aldrig blev? Går det att förlåta allt för att själv kunna gå vidare? Vad är egentligen skillnaden mellan ödmjukhet och dumhet? När sunt förnuft lämnar kroppen och övergår till destruktiva beteenden. Var är tiden då? Tålamodet? Tålamod med vad? Och var tog Tron vägen? Den där lilla gnuttan av hopp som brukar gå att finna långt där inne. Var är den? 

Det är jobbigt att stanna upp och stanna i situationer som gör ont. Känna. Verkligen känna. Det gör ont när hjärtat bultar, när de faller sönder bit för bit. Men det är ännu värre att konstant fly. Fly från känslor, fly från den man egentligen är. I naken sårbarhet med hjärtat i handen. Utlämnad och skör. I sin rätta skrud. Att fly underlättar för stunden. Tanken och känslorna hinner inte med. Värken döljs i känslan av att ständigt vara på väg nånstans. Ingen destination är nog lugnande. Hela tiden på flykt. På flykt från verkligheten. På flykt från känslorna. På flykt från den man verkligen är. 

Igår hade jag mer myror i brallan än vanligt. Svårt att sitta still. Svårt att ta mig an något. Jag landade en stund på yogamattan. Landade i mig själv. Hittade tillbaka till min andning. Tystnad. Bara mina djupa andetag som hördes. Ensam – men inte känslan av att vara lämnad ensam. Vald ensamhet. Jag blottade min själ för en sekund. Tillät mig att känna, tänka – komma närmare den jag genuint är. Sårbar. Blottad. Naken. Fundersam. Tvivlande.

För fortfarande undrar jag över Tålamodet, Tron och Tiden. 

Tankarna tog mig ut på altanen. Natten är vacker. På sitt sätt. Djupa mörkblå himmel. Disig. Ändå var stjärnorna där. Precis där det är tänkt. Precis vid rätt tid. Återkommande. För de tillhör universum. De hintar om Tro. Om att allt kommer bli bra. Med Tiden. Med Tålamod. 

  

Kärlek ❤️

Spänningsdrama

17 Apr

Vad ska jag skylla på? För stor lunch med nedslunken choklad? För gott fika på lagmötet i eftermiddags? Eller att min kropp är lite  trött efter behandlingen i morse? Löpningen gick riktigt tungt. Motvind och trötta ben. Benen styrde sig själv ut mot fälten idag. Ingen älv. Det är mestadels plant – jäkla lerigt – men plant. Mina baksidor blir ju lite tjuriga av uppförsbackar. Men oavsett att det inte var den snabbaste eller bästa rundan så var det en bra mycket bättre runda än om jag inte genomfört den.

Jag har varit nervös. Nästan på gränsen till stingslig. Orolig. Jag är ju expert på att ignorera och köra på. Jag har hög smärttröskel och tänker alltid att det går över. Men de här senaste månaderna har det inte gått över. Smärtan i baksida lår har snarare förflyttat sig till höfter, höftböjare och ländrygg. Jag har varit tvungen att köra med bälte i övningar där jag normalt inte ens tänker på att ha bälte. Så jag var nervös. Orolig för att han skulle förbjuda all form av träning ett tag framöver. Nervös för hur det ska bli nu när jag snart åker på instruktörsresan till Lanzarote.
Tydligen har min kropp skapat ett ”Spänningsdrama” så som han uttryckte sig. En timmes pulande och flera lossade muskler och fästen senare var jag ganska mosig. Men med hopp om livet. Med löfte att känna efter mer, bli frökenduktigjaglyssnarpåvadminkroppsägertillmig snarare än fröken ignorant/viktkåt/körapå och yadayada. Ingenting som gör ont, yoga är bra och löpningen funkade. Styrketräningen ska väl också funka till viss grad SÅ LÄNGE det inte gör ont. Så nu ska jag bli duktig minsann. Jag borde vila lite mer också. Även om det ger mig myror i brallan. Många många jävla myror.

Han rekommenderade i alla fall att jag skulle göra något pulshöjande redan idag för att syresätta kroppen och få ut lite av det slagget han golat runt i. Det var även bra med extra syretillförsel och cirkulation för att snabbare reparera eventuella små rupturer som jag kunde ha.
Så det var där löpturen kom in i bilden. Vädret är ju fantastiskt så det fanns inget egentligt att klaga på. På vägen stötta jag på årets första tussilago. Är det inte ett vårtecken  så säg! Leran talar ju sitt eget tydliga språk. Så solsken, tussilago, frisk luft. Trötta och tunga ben var sekundärt.

tussilago tussilago1 slätt

Yoga på altanen efteråt var riktigt skönt! Längtan efter värmen är stor. Bubbel på altanen, barfotaspring på gräsmattan, påta i landet, plocka jordgubbar, svära över myggorna.. Längta!

Med det tar jag fredag!

Kärlek<3

No Drama

12 Apr

Söndagar är den enda dag då jag inte ställer klockan. Det hjälper såklart föga även om jag försöker ligga kvar lite extra. En lugn och stilla morgon med lite för mycket kaffe. En ordentligt stel kropp som inte ens blev mjuk av olika vridningar.
Jag hade en vag tanke om att ta en kort löptur för att få igång cirkulationen i kroppen. Tveksam till vädret – dimmigt, grått, tråkigt. Precis som om det spelar nån jäkla roll?! Så jag hoppade i löparkläderna och tänkte att benen fick bestämma plats och längd på rundan.

Precis som väntat tog benen mig ner till älven. Vackert! Jag må nästan påstå att det var vackrare med dimman hängandes över älven än i strålande solsken.

dimma

Benen bestämde även att de ville springa dryga 10 km. Ingen kort sväng som jag hade tänkt mig. Men nu var det benens tur att bestämma.
På 10 km hinner jag tänka en hel del. Det har varit lite för mycket ”drama” i mitt liv de senaste åren. Jag har varit extremt dålig på gränssättning och gett mer av mig själv än jag fått tillbaka. Mycket mer. För det är så jag är byggd. Ge av dig själv, var hjälpsam, le, älska, var den person du själv vill möta. Men ibland tar det stopp. När de blir för mycket drama. När orken bara räcker till för att tillfredsställa andras behov. Där jag till slut står energilös och undrar varför. Det är slut på det nu.
No more Drama. ”Not my circus. Not my monkeys”.

Jag hann även tänka på glädjeämnen. Tacksamhet. I dag var jag sjukt tacksam för de personer jag har i min närhet. För alla skratt vi delar. För varma kramar. Jag skrattade lite när jag travade fram där i leran. Tänkte på hur jag och C travade runt i gymmet för att visa hur vi gjorde där i leran kontra snöislagren. Obrydda om de andra. Bara glädjen över det vi gör. Det vi brinner för. Kärleken för passioner. Vänskapen. De där starka banden.

Jag tänkte även på det där med löpningen. På lopp. Jag har ju gluttat lite på om jag ska köra nån form av mara i sommar. Lägligt nog finns det en kvartsmara som går i Edsåsdalen i början av augusti. Det vore nånting! Jag är nog varken redo för en halvmara eller en helmara än. Den stora frågan är väl om jag vågar anta den utmaningen. Tvivlet finns ju alltid – kommer jag fixa det? Jag ska överväga det och fråga benen.Vi kan ju bara gissa vad de svarar…

Benen hann även de få sig några tankar. Mina baksidor och främst höger baksida mår ju inte så bra. Inte heller mina höftböjare. För mycket böj, pressar och annat otyg. Det ställer såklart till det för mig – inte minst när jag yogar. Så nu får de stackarna vila, åtminstone tills på fredag då jag har en behandling inbokad. Så får vi se vad han anser om mina ben. Jag gissar att han kommer grymta att benträningen måste vila ett tag. Jag vill gärna ha fräscha ben när vi far till Lanzarote.
Hur som. Att springa funkar riktigt bra för benen. Jag känner av baksidorna i backar – annars håller de sig i skinnet. Så jag är enormt tacksam för löpningen!

Tacksamhet är Nyckeln till Lycka!

Kärlek ❤

Frihet

9 Apr

Jag har fått lära mig skillnaden mellan sömnighet och trötthet. Jag har såklart trott det varit samma sak – tills nu. Tydligen har de ingenting med varann att göra. Då insåg jag att jag aldrig är sömnig. Jag brukar skämta om att min superkraft är att jag nästan alltid är vaken. Hade det inte varit mitt förnuft som talat om för mig att jag borde gå och lägga mig hade jag kunnat vara vaken dygnet runt. Det är först när jag kommer ner i väldigt djup avslappning – som i Savasana – som jag somnar. Igår somnade jag tydligen på yogamattan. Men sömnig blir jag inte.

Däremot är jag ofta trött. Mest mentalt trött och tror att jag behöver sova. Istället har jag provat att vara mer aktiv när jag är sådär trött. Yoga på altanen i friska luften eller helst av allt snöra på mig skorna och ge mig ut på en löptur.

Imorse var jag sådär trött igen. Så trött att det till och med var jobbigt att ligga ner i soffan och läsa. Så jag bestämde mig för en tur ner till älven. Ett förbaskat bra  val. Vackert som vanligt. Stora sjok av is och snö bitvis – lervälling och vattenansamlingar bitvis. Precis som det ska vara just nu.
Jag sprang med hjärtat. Benen skötte sitt. Baksida lår ömmade i uppförsbackar – benhinnorna i nerförsbackar. Men det gjorde inte ett skit. Min längtan bort stillas alltid nere vid älven. Leriga ben och våta  fötter eller inte. Där nere är min själ hemma. Som vanligt föds ideér. Kanske vore ett fjäll-lopp nånting att satsa på? Eller en vecka ensam på kalfjället där både hjärta och själ får andas?

Drygt 8 km senare landade jag hemma på altanen. Lite yoga. Ett stort leende. Lerig. Våt. Men glad. Löpning är verkligen da shit. Och yoga. Där har jag min frihet.

8km 8km1

Kärlek ❤