Arkiv | kloka ord RSS feed for this section

Guldkanter och Glädjeämnen

24 Jan

Det är så viktigt att ibland stanna upp, se sig omkring. Se allt det vackra, alla privilegier vi har tilldelats, alla fina människor, den fina naturen – saker och händelser som får hjärtat att slå ett extra slag. Platser där själen får vila, vänner som kan lyssna, där orden stannar och kramarna är varma. Omtänksamma.

Imorse vaknade jag med en så härlig känsla i kroppen. Den var verkligen tvärtemot den känslan man kan känna en tidig lördagsmorgon. Alla andra sov. Jag var klarvaken. Förväntansfull. Glad. Jag smög ut ur sovrummet, stängde dörren försiktigt så jag var garanterad en stund för mig själv i tystnad. Tända ljus, hett citronvatten på yogamattan, yogalistan i spotify. Benvärmare och tjocktröja tills värmen av citronvattnet spridit sig i kroppen. Trikonasana, janu sirsasana,parivitta trikonasana, pascimottasana mfl medan lugnet flödade genom min morgonstela kropp.

En tallrik gröt och sen iväg och instruera ett IW-pass (med två snyggingar på plats längst fram) och sen en sväng i gymmet. Jag ska väl inte påstå att jag var helt på topp under gympasset. Min baksida bråkar fortfarande med mig och jag måste kompensera en massa för den. Det tar rejält med energi vill jag lova. Det torde innebära att jag borde boka en ny tid för massageterapi.

Men mitt liv består ju inte enbart av trasiga baksidor utan även av små glädjeämnen och guldkanter.Fredagen spenderade jag flera timmar på spa – IGEN. En god lunch – fiskgryta med tomat, saffran och aioli, bröd och sallad. Så jäkla gott! Lite plask i varma källan och tid för att läsa tidningar.

fiskgrytaspa

Lördag – lördagar innebär alltid folkstorm på Ica. Men eftersom jag besinningslöst har cravings efter min variant av bruschetta var jag såklart tvungen att åka dit. Konstigt nog?! så kommer jag alltid ut med mängder av saker jag inte alls planerat att köpa. Som en gigantisk pumpa exempelvis. Och tonfiskfilé. Sämre saker kan man handla. Tulpaner stod på listan men när jag fick syn på dessa rosor la jag tillbaka tulpanerna och tog en bukett rosor. Så vackra! Nu när julen är bortstädad måste jag ha färska blommor varje vecka!

rosor

Lördag innebär även lite godare mat. Som gissat kör jag bruschetta ikväll – med dubbelmängd buffelmozarella, extra parmaskinka och en god mängd olivolja! Ska det vara så ska det! Den serveras på en bädd av ruccola och småbladig spenat. Rödtjut till såklart! Jag har även gluttat på en ny sorts chips från kettle – rödvin, cheddar och tranbär. En sån påse slank även den ner i korgen.

chips

Balans är något jag strävar efter – dagligen. Det är svårt men jag kommer närmre och närmre något som kan likna balans. Det måste få vara okej att äta lite flottigt ibland, liksom det måste få vara okej att vila från träningen fast den är inplanerad. Jag läste nåt så bra om Balans som jag vill dela med er! Läs och njut och förkasta det dåliga samvetet!

Kärlek ❤

balans

Annonser

The Invitation

7 Jan

Jag sprang på den här dikten och den tog andan ur mig! Den kommer härifrån!

The Invitation
It doesn’t interest me
what you do for a living.
I want to know
what you ache for
and if you dare to dream
of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me
how old you are.
I want to know
if you will risk
looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me
what planets are
squaring your moon…
I want to know
if you have touched
the centre of your own sorrow
if you have been opened
by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know
if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know
if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you
to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations
of being human.

It doesn’t interest me
if the story you are telling me
is true.
I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear
the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.

I want to know
if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me
to know where you live
or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me
who you know
or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.

It doesn’t interest me
where or what or with whom
you have studied.
I want to know
what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know
if you can be alone
with yourself
and if you truly like
the company you keep
in the empty moments.

By Oriah © Mountain Dreaming,
from the book The Invitation
published by HarperONE, San Francisco,
1999 All rights reserved

Under Presenningen

3 Nov

Höstlovet är till ändå och de små liven ska tillbaka till skolan igen. Vi har haft en mastig sjukstuga vill jag lova. Jag är fortfarande inte frisk. Hostan från icke nämnvärt ställe, febern som åker bergochdalbana i min kropp. Ligisterna har hostat och snorat om varandra. Igår deklarerade jag tydligt för Stora A att är det nån mer nu som blir sjuk igen, tar skiten om så kommer jag personligen placera den familjemedlemmen under presenningen på altan. Jag själv inräknad.

Sömnen blir ju inte heller så kvalitativ som man skulle önska när man är självömkande och ynklig. Min kropp har dessutom fått för sig att 03,42 är en perfekt tid för mig att vakna. Av någon anledning hamnar jag alltid ståendes vid köksfönstret och glor ut. Länge och väl. Stora A frågade varför i hela helskotta jag går upp och glor i fönstret som en galen kärring. Svaret är enkelt. Jag vill se om det har snöat. Han tyckte att det kunde jag ju kika efter på morgonen. MEN det är inte bara det att jag vill se om vi fått snö utan jag vill även veta det FÖRST. Nåt måste jag ju få briljera med mellan alla hostningar. Men, åter ett Men. Vi har inte en flinga snö. Istället har vi regn. Stora fläskiga droppar som piskar sidledes i ansiktet. Det har vi och med det vill jag då inte briljera. 3 november men ingen snö.

Dagens stora projekt är att ta mig till Ica och försöka handla lite – utan att hosta på alla människor (jag kanske hostar på Lussebullarna av princip) och  få med mig lite ätbart hem till veckan. Kanske är det dags för julmustpremiär idag? Kanske finns det ytterligare en ny jultidning?
Nåt pass får jag ialla fall inte instruera ikväll. Trist som fan. Jag vill ju köra! Jag älskar att få träna tillsammans med människor som verkligen vill, som driver på sig själva lite extra. Inspirerande! Får man inte instruera så kan man ju alltid göra nya pass och jag har gjort ett Happeningpass på specifikt tema. Vi får se när de får se sitt ljus. Först måste jag bli frisk, sen måste jag ju själv testa om jag tänkt rätt i min iver.

Istället får jag fortsätta fundera på mitt julprojekt, reda ut lite tankar om framtiden. Dricka ännu fler baljor med te. Besöka vattenklosetten på grund av föregående. Läsa lite – i tysthet!

Wake up to your own magnificience

Kärlek

jag

En hyllning till det enkla livet

1 Nov

Jag har alltid velat ha det lilla extra. Sällan varit nöjd, aldrig stannat i stunden utan antingen grämt mig över gårdagen eller planerat morgondagen. Krav eller som jag kallade det – Mål. Principer jag ogärna rubbat på – krav på andra och än mer på mig själv. Förväntningar jag trott andra haft på mig när det egentligen är jag själv som begärt för mycket av mig själv. Aldrig ro att vila, alltid känslan av att aldrig riktigt prestera utmärkt eller att räcka till. Strävan efter perfektion i alla dess former. I min profession, i min träning, i min roll som förälder, partner, syster och vän. Tillslut tar det stopp. Men inte förrän gränserna är så pressade och kraven tillräckligt höga. För egentligen är det såklart mig det är fel på som inte längre orkar hålla fasad, som inte orkar vara denna perfekta maskin som går på högvarv dygnet runt? Är det?

Tiden då min kropp inte har samarbetat med hjärnan har varit svår. Jag vill så fruktansvärt mycket! Men det finns varken ork eller energi för stordåd. Såklart en rejäl kortslutning i denna prestationsinriktade hjärna. Fler och tyngre tankar om icke-kapacitet, om misslyckanden och tillkortakommanden. Vad ska alla andra säga nu? Duger jag ändå? Vem är jag när jag inte är min prestation?

Men tiden går. Tiden hjälper till att hela en sargad själ. Tiden är min bästa vän – tillsammans med hårt arbete. Vägen är lång med många återvändsgränder, vägsjäl och med mycket grus i skorna. Alla vägar leder dock till Rom – en stad jag älskar. En stad fylld av historia, fridfullhet, vila men även mycket glädje. Det är dit jag vill. Till mitt alldeles egna Rom.

Det är oftast lätt att hålla sig sysselsatt. Det finns alltid något att göra. Det finns alltid något som måste handlas, nån tvätt som måste vikas, nån diskmaskin som måste plockas ur och nåt golv som måste dammsugas. Göranden kantat av måsten. Det jag har lärt mig är att verkligen ta reda på är om jag verkligen måste göra dessa Måsten just NU. Kan nån annan göra dem? Kan de vänta till imorgon? Ensam är inte alltid stark och jag bör lära mig att delegera mer, sänka krav och standard där det är möjligt. Perfekt kan betyda så mycket. Klanderfritt, utan utrymme för misstag, tråkigt, begränsande. Ändå är det just det jag alltid eftersträvat. Har det gjort mig lyckligare? Nej, snarare tvärtom. Det är svårt att glädjas när målet är satt orimligt högt. Vilken människa kan allt, alltid och närsomhelst, vad som helst?

Detta har blivit så tydligt nu när jag har legat sjuk med en ordentlig förkylning, feber, hosta och huvudvärk. Jag har verkligen inte orkat allt det jag brukar annars. Jag har inte orkat laga ordentlig lunch till barnen. Mitt dåliga samvete gick på högvarv när de fick äta limpa med pålägg och dricka varm choklad till lunch häromdagen. Hemska morsa! Men barnen jublade och än är de inte döda. Jag slapp stå i köket och ungarna var glada. Måste det vara mer komplicerat än så? Lilla A har fått hjälpt till att fixa lunch de andra dagarna – stekt korv, dukat fram, dukat av, sopa upp all rostad lök som Den Lilla Ligisten tappat ner, torka bord. Efter han gjort detta så sa han att han inte förstått hur mycket jobb det är att stå i köket flera timmar och fixa efter maten. En väldigt klok tonåring! Förstående och empatisk.

Jag har inte heller orkat städa. Men det behövs faktiskt inte för när jag tänkte efter så är det aldrig stökigt hemma hos oss. Hur ska det kunna bli det när jag håller efter som en avlönad hushållerska? Så om det inte blir dammsuget och dammat en vecka så kommer det ialla fall inte märkas. Och varför skulle nån ens märka eller påpeka detta?

Med feber i kroppen har jag såklart ingen möjlighet att träna. Surt är det såklart att inte kunna göra något jag älskar – MEN det har inte alls tagit så hårt på mig som jag förväntade mig. Jag har fått möjlighet att göra andra saker. Jag har läst i skenet av tända ljus, jag har kollat film med barnen, jag har varit mer stilla. Mer i ro.

Det var kanske just hit jag var på väg. De där tankarna om balans. Om att se lyckan i de små tingen. Att leva i nuet, vara närvarande. Att verkligen stanna upp och lyssna vad barnen säger, att njuta av en  liten hand mot kinden, att få en kram av en mjuk barnkropp, att få höra : jag älskar dig mamma, du är så vacker och fin. Att få respondera och tala om hur mycket jag älskar dom också. Att få ligga i soffan alla tre och vara totalt avslappnad. Att få en liten känsla av vad det där som kallas för ”Inre frid” är för nåt.
Det är först nu jag börjar känna  mig levande. När pulsen inte rusar, när jag kan låta saker få ta tid, när jag kan tänka: Jag gör det sen och när irritation inte är min första respons. När jag är mjuk, kärleksfull, tolerant. När jag vågar se genom fingrarna för sådant jag tidigare undvikit som skräcken. När jag förstår att mina principer inte alltid behöva vara min sanning. När jag agerar och tänker med hjärtat. När kärlek och förståelse får vara min drivkraft. Det är  DÅ jag är JAG.

En stor del av den här förtjänsten står mina fina barn för. Min tonåring och Den Lilla Ligisten. De är stora nu. Jag är inte längre en småbarnsmamma. Mina barn växer med de verktyg jag förser dem med. De växer med förtroende och kärlek. Med en fast hand, med stöd och glimten i ögat.
Den Lilla Ligisten är en väldigt speciell liten donna. Stark vilja och en liten annan verklighet man kanske inte är van med. Fascinerande minst sagt. Jag försöker alltid lära mig  något av henne, bjuda in mig själv i hennes värld och hennes tankesätt. Bli mer luststyrd. Jag försöker vara mindre rädd.

Idag stod jag i fönstret och gluttade efter ungarna. De fick tillåtelse att själv gå till Ica och köpa lördagsgodis. Rädslan finns men jag måste våga släppa lite. Lita på Tonåringen och ge Den Lilla Ligisten lite frihet. Frihet under ansvar.

Med detta vill jag hylla det enkla livet. Med grus i hallen, med blöta kindpussar, kloka funderingar, varma kramar, små utbrott, tjat! Men ack denna innerliga kärlek. Kärlek som är ren och ärlig. Kärleken till sina barn. Kärleken till en familj. Inte som alla andra men som lever i symbios med Lyckan. Lyckan av att lära, över att få dela en vardag tillsammans, över de små oväntade tingen, över små framgångar som kan synas obetydliga. Med tillförsikt om en framtid – med inre ro och frid.

lekerpiteå

Den här bilden är tagen i Pite för 6 år sen. Den betyder mycket för mig – syskonkärlek, en nystart, en fantastisk sommar.

Sluta aldrig älska. Strunta i grus på golvet. Drick mer te och kramas mer.

Kärlek

Lussebullar, glögg och enkelt pyssel

30 Okt

Det verkar som en stor del av Sverige snorar och knaprar halstabletter nu. Helt plötsligt blev jag en av dessa. Jag som i stort sett aldrig blir sjuk. Jag kände mig krasslig redan igår morse och tog för givet att min kropp inte gillade löpturen dagen innan. Men sen när det rev för fullt i halsen och jag kände mig febrig och tempen visade detsamma så kunde jag utesluta löpningen. Men det borde inte komma som någon överraskning då både Stora A, Lilla A och Den Lilla Ligisten är krassliga. Så nu får dagarna gå i tedrickandes tecken med lite pyssel och läsning.

För ett par veckor sen när jag och Millis var ute och strosade vid älven hittade jag så vackra rönnbär (Millis var snäll nog att ge mig en bajspåse att lägga dem i) som jag plockade och hängde upp på tork i gardinstången. Min tanke var att de skulle bli ”manschetter” till min stora vita ljusstake. Det blev effektfullt och precis som jag tänkt mig. Det bästa är att det är så enkelt. Färsk rönnbär, ståltråd i rätt längd och någonstans att hänga dem för tork. När rönnbären är torkade böjer man till ståltråden till en cirkel och försluter ändarna, klipper bort den utstickande delen och sen är det färdigt!

ljusstake

Mitt i gårdagens snörvel tog jag mig ialla fall till Ica och till min förvåning hade de börjat baka lussebullar! (De brukar vara makalöst sena med glögg, lussebullar odyl) Jag kände doften redan vid dörrarna. Sen fick jag även syn på glöggen, mängder av sorter har de tagit in i år. Ekologisk – tummen upp på den – men också de som ligger högst upp på min ”måste-testa-lista” = Lussebulle och Pepparkaksglögg. Jag gissar att de är sjukt söta – men testa det ska jag.

glöggica glöggica1 lussebullarica lussebullarica1

Jag köpte dock varken lussebullar eller glögg. Glöggen får vänta lite till och om jag ska vara riktigt ärlig så är jag inte vidare förtjust i köpte lussebullar som är butiksbakade. Däremot brukar jag baka mina egna hyfsat tidigt. Nu är det snart november också och med det mer legalt.

I år blir det dessa Lussebullar med vanilj och vitchoklad. Det är allas favoriter. Sen även vanliga katter. Men först och främst de gottigast!

lussebullarochvitchoklad IMG_1723 IMG_1728

Trots avsaknad av Lussebullar så fick vi ändå äta gott igår. Jag pysslade ihop en räksallad med goda tillbehör. Handskalade räkor, sallad, aioli, La abadesa, kokta ägg. Till serverade jag bröd. Smarrigt!

räksallad

Kanske borde jag baka lite Saffransbiscotti?

Seek Love with all your Heart

Kärlek

För det var jag värd!

28 Okt

I förmiddags var jag på ett möte som gav mig mycket energi. Bekräftelse att jag är på rätt spår, att jag gör ett bra jobb. Det kändes bra med den positiva feedbacken och då krympte även det där lilla orosmolnet som har bott i kroppen både igår och idag. Det var verkligen ett ”Heja-Mig” – ögonblick.

Efter mötet for jag på Ica och köpte en bunt julporr – lite njutning för skallen. För själen.

tidningar

Efter lunchen kände jag att det även var dags att unna kroppen något. Det spratt i benen och en löptur var det enda rätt. Med målet på 6km i sikte gav jag mig ut. Utan lurar, utan musik. Bara jag, min andning och mina steg. Benen bar mig ut på ”landet” där jag sprang bland åkrar och hästhagar. Tempot var inte snabbt – fokus var snarare njutning.
Naturen är verkligen fantastisk och att få springa i solnedgången är ljuvligt.
Jag passade även på att inviga den nya instruktörsjackan och mina turkosa varmfodrade tights. Satt som smäck och det var riktigt skönt med den tunna fleecen inuti.

solnedgång

iksujacka  turkosatights

När Den Lilla Ligisten är i säng satsar jag på de fyra T:na:
Tidningar, Te, Tystnad och Total avslappning. För det är jag värd!

I mörkret gnistrar alltid stjärnorna

Kärlek!

Nytillskott

27 Okt

I söndags kom min läslust tillbaka. Jag älskar historiska romaner och framför allt de som handlar om gömda  förhistoriska testament och evangelier. Jag har en uppsjö av såna böcker men min läsglädje försvann nångång för några år sen i takt med att måstena blev fler. I söndags kom den tillbaka med buller och bång och jag tog genast tillfället i akt. Valde en bok i bokhyllan och möblerade om så jag fick en mysig läshörna. Där har jag befunnit mig två kvällar i rad men en stor balja te och levande ljus. Inre ro – balsam för själen och en tillbakaplockad skärva av det som en gång i tiden var jag.
Längtan efter mer balans och ro.

Så idag blev det en liten shoppingtur för ändamålet ”mysfaktor”. Ett helt gäng doftljus, ett brickbord i koppar, två kopparljusstakar och blockljus till dem. Det blev så fint! Jag är ingen fantast av inredning utan gillar strikt och utan en massa plottriga detaljer så detta blev helt i min smak. Nu blir det många kvällar i läshörnan i skenet av mitt senaste inköp.

brickbord brickbord1

Boken jag läser nu är både historiskt intressant, kulturellt sakligt och väldigt väldigt spännande. Jag rekommenderar den verkligen!

bok

Nu fattas bara den där koppen te och sen kryper jag tillbaka ner i historiens värld.

Sluta aldrig tro på dig själv!

Kärlek!