Arkiv | vänner RSS feed for this section

No Drama

12 Apr

Söndagar är den enda dag då jag inte ställer klockan. Det hjälper såklart föga även om jag försöker ligga kvar lite extra. En lugn och stilla morgon med lite för mycket kaffe. En ordentligt stel kropp som inte ens blev mjuk av olika vridningar.
Jag hade en vag tanke om att ta en kort löptur för att få igång cirkulationen i kroppen. Tveksam till vädret – dimmigt, grått, tråkigt. Precis som om det spelar nån jäkla roll?! Så jag hoppade i löparkläderna och tänkte att benen fick bestämma plats och längd på rundan.

Precis som väntat tog benen mig ner till älven. Vackert! Jag må nästan påstå att det var vackrare med dimman hängandes över älven än i strålande solsken.

dimma

Benen bestämde även att de ville springa dryga 10 km. Ingen kort sväng som jag hade tänkt mig. Men nu var det benens tur att bestämma.
På 10 km hinner jag tänka en hel del. Det har varit lite för mycket ”drama” i mitt liv de senaste åren. Jag har varit extremt dålig på gränssättning och gett mer av mig själv än jag fått tillbaka. Mycket mer. För det är så jag är byggd. Ge av dig själv, var hjälpsam, le, älska, var den person du själv vill möta. Men ibland tar det stopp. När de blir för mycket drama. När orken bara räcker till för att tillfredsställa andras behov. Där jag till slut står energilös och undrar varför. Det är slut på det nu.
No more Drama. ”Not my circus. Not my monkeys”.

Jag hann även tänka på glädjeämnen. Tacksamhet. I dag var jag sjukt tacksam för de personer jag har i min närhet. För alla skratt vi delar. För varma kramar. Jag skrattade lite när jag travade fram där i leran. Tänkte på hur jag och C travade runt i gymmet för att visa hur vi gjorde där i leran kontra snöislagren. Obrydda om de andra. Bara glädjen över det vi gör. Det vi brinner för. Kärleken för passioner. Vänskapen. De där starka banden.

Jag tänkte även på det där med löpningen. På lopp. Jag har ju gluttat lite på om jag ska köra nån form av mara i sommar. Lägligt nog finns det en kvartsmara som går i Edsåsdalen i början av augusti. Det vore nånting! Jag är nog varken redo för en halvmara eller en helmara än. Den stora frågan är väl om jag vågar anta den utmaningen. Tvivlet finns ju alltid – kommer jag fixa det? Jag ska överväga det och fråga benen.Vi kan ju bara gissa vad de svarar…

Benen hann även de få sig några tankar. Mina baksidor och främst höger baksida mår ju inte så bra. Inte heller mina höftböjare. För mycket böj, pressar och annat otyg. Det ställer såklart till det för mig – inte minst när jag yogar. Så nu får de stackarna vila, åtminstone tills på fredag då jag har en behandling inbokad. Så får vi se vad han anser om mina ben. Jag gissar att han kommer grymta att benträningen måste vila ett tag. Jag vill gärna ha fräscha ben när vi far till Lanzarote.
Hur som. Att springa funkar riktigt bra för benen. Jag känner av baksidorna i backar – annars håller de sig i skinnet. Så jag är enormt tacksam för löpningen!

Tacksamhet är Nyckeln till Lycka!

Kärlek ❤

Annonser

Listan

5 Apr

Ibland är jag lite extra tacksam. I går var en sån dag. Jag var väldigt väldigt tacksam. Det förtjänar en trepunkts-lista! Basta!

1. Fina Vänner

Jag har två riktigt fina pinglor i min närhet. Våra relationer når högt i tak och det delas ut käftsmällar och smällkarameller, pussar, kramar, kloka och okloka ord. Kärlek, omtanke, närvara, förståelse eller viljan att förstå.
Igår kom dom finingarna hit med påskägg till mina barn och påskkärlek till mig. Kan man bli annat än glad och tacksam?

påskägg

2. Infall av Löpning

Igår eftermiddag kröp det lite i kroppen och spratt i benen. En liten röst i skallen sa jag borde ta den där första löprundan för i år. Det var ju ett tag sen jag sprang sist. Flera månader sen för att vara riktigt ärlig. Sagt och gjort. Färgglad som ett påskägg for jag ut. 5 km med lätta ben och hyfsad tid är jag nöjd med.
Jag är tacksam för att benen bär mig, att jag har ett pannben som är starkt, att jag aldrig ger upp!
Nu vill jag  bara springa mer! Vad hände liksom? Så det jag önskar mig nu är att de snabbt som bara den sopar gatorna! Gärna igår!

3. Nattlig Yoga

Jag brukar avsluta mina dagar med en liten stund på mattan. Tända ljus, lugn musik och en stund på mattan är ett perfekt sätt att varva ner och landa i dagen. Igår hann det bli sent innan jag hamnade på mattan. Alla sov och det var rysligt tyst. Tid för eftertanke, tid för Mig. Jag tog god tid på mig, andningen flöt på som den aldrig gjort annat. Det var jag, andningen och natten. Sköna positioner som avslutades  med savasana. Jag nickade såklart till lite där på mattan – men vad gör det?
Jag är så tacksam för att yogan är en stor del av mitt liv! (Att jag lärt mig stå på huvudet gör inte saken sämre)

reason

Kärlek ❤

Kylarn

23 Mar

Varför är det inte nån som uppfinner en substans som taggar ner de där jäkligt bra men oftast rent idiotiska idéerna? Jag skulle stå först i kön för ett exemplar eller 10. Som vanligt är min hjärna kreativ i överkant. Infallen hopar sig och allt låter så fantastiskt när jag tänker det. Det låter  till och med fantastiskt när jag säger det högt. Högt för mig själv. Högt till andra. Kruxet är väl att alla inte håller med. Såna människor i min närhet som funnits vid min sida och både sett val, reaktioner, beteenden och alla känslor som kommer eftersläntrande. Ändå har jag svårt att lyssna. För jag vet ju bäst – eller hur? Ingen känner mig och min kropp som jag?! Så jag blundar lite till – släpper lös den kreativa jäkeln som för fullt planerar och organiserar i min skalle. Planerna rusar och är nästan färdigsmidda innan jag får en käftsmäll från höger. En till från vänster. Käftsmällar av kärlek. Käftsmällar av oro. Käftsmällar av ilska. Det är klart att jag reflekterar och lyssnar. Samtidigt som det tickar till lite extra i hjärtat av den där längtan.

Jag tänker alltid: Det blir annorlunda nästa gång. Jag har lärt mig nu. Jag kan hantera det den här gången. Det kommer inte bli likadant.
Men.. Det resonemanget är väl antagligen som att gång på gång parkera i en lyktstolpe.
Jag gjorde för övrigt det. Parkerade i en lyktstolpe. Kylarn på bilen spräcktes såklart. Men det hände bara en gång. Än så länge.

Varför är det så lätt att vara klok, snäll och omtänksam mot andra samtidigt som det inte är lika noga med en själv? Borde det inte vara lite som att först ta på sig själv syrgasmasken och sen hjälpa andra?

Idag behövs inga beslut tas. Inga alls. Jag lägger de här tankarna på ”väntelistan” i skallen, längst bak i kön med alla andra infall och fantastiska idéer. Jag fortsätter ta emot käftsmällar från mina vänner. Även om det gör ont så förtjänar jag det säkerligen.

vänner

Kärlek ❤

Det man säger ska vara sant

19 Mar

Jag var på ett intressant möte häromdagen då vi diskuterade vad och hur mycket som är rimligt att man delar med sig av sig själv. Hur mycket behöver andra människor veta om dig ordentligt? Var går gränsen? Beror det enbart på relationen? Förväntningar? Rädsla? Vad bjuder man in till? Vad säger samvetet? Vad vill man? Och till vem?

Jag har en vag teori om att människor i mitt liv fyller olika behov hos mig. Jag har vänner som jag talar om allmänna saker med, jag har vänner som läser mig som en öppen bok – jag behöver knappt öppna käften så vet de vad jag ska säga, de som får en alldeles egen nyckel till mitt allra innersta. Där whiplashkänslor bor. Inte alls förnuftiga, inte alltid så smickrande, blödiga, känslor av dåligt samvete. Kärlek. Sen finns det bekanta som jag alltid pratar om vädret med, släktingar som vill veta hur det är med barnen, hur mycket snö vi har kvar, kollegor där diskussionerna av intimitet oftast sträcker sig som max till semester eller helgplaner. Bekanta ansikten på gymmet där man hejar men inte vet den andres namn. Jag har vänner som jag diskuterar religion med, andra som jag diskuterar matlagning med. Andra som jag plöjer serier med. Olika relationer för olika behov.

Vad är då rimligt att dela med sig av? Det man säger ska såklart vara sant – men det innebär inte att man ska säga allt som är sant. Låta vissa få tillträde till det där innersta. Alla behöver inte veta allt om mig. Allt jag gör. Allt jag känner. Allt jag tänker. Det innebär såklart också att i omvända fall blir det lätt att leka gissningslekar. Vad känner, tror, tycker den andre? Är det min rättighet att bli insläppt?

Jag lider av konstant dåligt samvete. Prestations-Prinsessan får liksom aldrig nog. Det här med samvete är såklart ett aber. När det är svårt att räcka till, att vara alla till lags. Vem blir man till slut? Men dåligt samvete kan komma i olika dager såklart.
Jag hade en bästis när jag var i 8-9år åldern. (Vi är vänner än idag bör tilläggas). Vi umgicks jämt och jag minns hur jävla avundsjuk jag var på hennes fiskskål. Jag ville ha en likadan men fick såklart inte det. Hon förutom ett par guldfiskar en vit söt jäkla fisk i den där skålen. Så fort hon gick till köket för att äta middag så peta jag ner fingrarna och klappade den där lilla vita fisken. En av gångerna tog jag upp den stackarn i handen för att klappa den. Fiskjävlen sprattlade så mycket att den studsade ner på golvet och hoppade omkring där. (Fatta paniken!!) Tillslut fick jag tag i fisken och kunde kasta tillbaka den i skålen innan hon kom tillbaka till sitt rum. Puh. Dagen efter när jag kom till henne så sa hon att jag skulle få se på nåt konstigt. Då hade hennes vita fisk blivit helt blåfläckig under natten och hon förstod absolut inte hur det gått till. :O
Först i somras – 25 år senare – berättade jag för henne om vad som egentligen hade hänt med den där fisken.
Snacka om dåligt samvete! Så kan det gå när avundsjukan slår till! Och framför allt när klåfingrarna kliar..
Vi skrattade gott åt det i alla fall. 25 år är trots allt 25 år.

Helgen är på intågande. Jag hoppas vädermänniskorna hade totalt fel när de lämnade helgens prognos i morse. Hoppas går ju!

Kärlek ❤

Hur många koppar kaffe får man dricka så här mitt i natten?

17 Mar

Jag borde få medalj. En blank vacker sak med nån form av ingravering. Årets Dumbass kanske vore passande. Att jag inte lär mig?! Jag fick en liten hint av A på gymmet idag. MEN jag tror väl jag är mer härdad än ”alla andra”. Tydligen hade jag fel…

Jag får kanske börja i rätt ände. Det blev ett mycket bra benpass idag. Klok som en bok?! värmde jag mina höftböjare ordentligt innan vi satte igång. Böj och pressar. Kändes fint och inte alltför ansträngande åt de stackrarna.
Jag instruerade mitt IW-pass och så skulle jag och S såklart vara duktiga och stretcha efteråt. Bad choice. Jag lyckades sträcka nåt i baksida lår. Knakade och brakade lite lätt och senare under kvällen flyttade sig det ömmande lite högre upp.
Linnex är min bästa vän ALLTID. Trodde jag ialla fall. Jag har överdoserat förut och bara en gång har jag förblitt sömnlös på grund av brännandet. Annat blev  det idag. Som sagt. Jag skulle ha lyssnat på A när han sa att det inte ska stiftas på vissa ställen. Men det gjorde jag ju inte. Efterklok? Så jag gnuggade in linnexen längs hela baksida lår, upp mot rumpan och ner hela vägen mot knävecket. Stort misstag. Det bränner så jag vill gråta och hugga av mig benet. Jag har baddat med iskall handduk, tvättat och luftat. Hjälper inte ett skit.

Så jag fick helt sonika stiga upp. Äta lite, dricka några koppar kaffe, lyssna på lite musik och invänta att det här brännandet börjar avta. Det kommer bli en lång natt.

Som tur är så var Å också vaken. Två sömnlösa miffon. Hon som ställer sig naken och svalkar sig i frysen och käkar ost. Jag som dricker massa kaffe i raggsockar. Klockan är en bit över 01 och vi båda borde sova. Samtalet flyter lite annorlunda mitt i natten – lite mer tok, lite mer träning, lite mer frågor och än färre svar. Men mysigt. Mysigt att inte vara vaken ensam med brinnande underrede. Vi klurade lite på att kaffedejt nu mitt i natten men insåg att C skulle bli lite förundrad om Å skrev en lapp: Är hos C och baddar hennes lår.. om C vaknar inatt.. En annan gång.

Det kanske skulle passa med en kopp kaffe till. Och en macka. Minus Linnex!

jag2

Kärlek ❤

När tanken får fara fritt

9 Mar

Jag vaknade till soluppgången i morse. Jag blev stående. Jag kunde inte slita mig. Det väcker många tankar. Många känslor. En soluppgång vittnar om en ny dag för tacksamhet. Om en ny chans att göra nya, andra val. Eller kanske samma val återigen. Den vittnar om möjlighet till nya äventyr. Om att det alltid finns en morgon som kommer gry.
Jag log. Log med hela ansiktet. Med själen. Med hjärtat. Av tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över. Solljuset. Våren som är på väg. Vänner. Att få kramas med barnen. Att mixa ny musik. Att få ge benen en omgång. Att ha möjligheten att inspirera och inspireras. Att ha nära till naturen – och att ha förmågan att njuta av den. Att kunna visa sig sårbar. Ärlighet. Att våga glänta på dörren till hjärtat även då risken att bli sårad finns. Tacksamhet för att livet är fantastiskt.

Jag vaknade strax innan 03 i morse. Som vanligt. Men det var omöjligt att somna om. Tankarna rullade igång och vips låg jag där och småskrattade för mig själv. Det må ju låta lustigt såklart men när tankarna går till barndomen är det svårt att inte dra upp mungiporna. Jag har fått påtalat på sista tiden hur mycket ”kräfta” jag faktiskt är. Det har jag ju alltid vetat men ju äldre jag blir desto tydligare. Hårt skal, mjukt inre, lojal, orubblig, omhändertagande, Impulsivitet och intuition är några av kräftans drag. Jag kan väl inte neka till att det stämmer ganska bra in på mig.
Samtidigt så påverkar både gener och det sociala arvet vem man blir eller fortsätter utvecklas till.

Jag har alltid varit väldigt impulsiv. Jag tänker oftast efter jag handlat. Inte alltid supersmart men det är så det är. Jag kan lätt känna av stämningen i rum eller hos person och läser människor lätt. På gott och ont! Men det är så jag är.

Jag tror såklart att barndomen påverkar oss mycket i vuxenlivet. Värderingar som vi tar med oss. Beteenden. Minnen. Det var just minnena jag låg och småfnittrade åt inatt. Djurvän eller inte så har jag alltid haft en förmåga att tycka synd om. Under en period när jag var liten tyckte jag riktigt synd om sniglarna. Främst de som gång på gång kröp runt på cykelbanan när det regnade. Så dom stackarna flyttade jag vänligt men bestämt till tryggare plats. Men det slutade inte med det. En kväll gick jag i bara nattlinnet till Lillskogen med en Big Pack-låda och plockade sniglar. Jag var helt övertygad om att de skulle ha det bättre i min trädgård. Så jag la gräs i lådan, plockade den full med sniglar och smög hem. Jag höll på att bli påkommen så jag gömde dem intill husväggen. På morgonen vaknade jag av ett skrik. Min mamma stod på uteplatsen och skrek. Jag sprang ut och kollade vad hon sysslade med. Och då såg jag. Hela husväggen, fönstren var fulla med sniglar. Jag var inte så populär då.

Syrran har fått stå ut med mycket. Det är ju lätt att skylla på nån som är mindre. Visst?! Ännu enklare var det att säga att ”vi” råkade göra det. Så var det när ”vi” kastade en melon på mormors nya kaffekanna, när ”vi” åt upp all hundens frolic gömd i städskåpet eller när ”vi” krossade blomkrukor och sopade jorden bakom soffan, eller när ”vi” gungade sönder hammocken, eller när ”vi” byggt en snökoja och blev påkomna med att läsa konfiskerad vuxenlektyr..
Idag är såklart allt sånt preskriberat. Men jag ler fortfarande åt minnena. Saknar mormor och morfar lite extra. Är tacksam för att de stod ut med alla tokigheter. Är tacksam för att vi fick vara barn.

Så dagen går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att jag fått se ännu en soluppgång. Tacksam för att jag känner mig passionerad i det jag gör. Glad och lite pirrig inför det nya passet jag håller på att mixa. Glad för den kärlek och passion jag känner inför min träning. Tacksam över att få dela den med andra.

soluppgång

Kärlek ❤

Änder eller Ankor – spelar det någon roll?

6 Mar

Mörkret flyr tidigare på mornarna nu. Ljusen vid mina yogasessioner fyller bara en funktion numer.
Gårdagen bjöd på ett fantastiskt väder. Nån ynka plusgrad  och strålande sol. Inte värmande på något vis men ändock en förvarning om vad som komma skall.

Jag och Camilla bestämde att vi skulle ta en kort promenad, njuta av solen, gå långsamt och tanka lite frisk luft. Den där korta promenaden blev bara längre och längre. Samtalet ville fortsätta, benen ville gå vidare, ansiktet ville ha mer sol, hjärtat ville ha mer kärlek. Vi hamnade till slut nere vid älven – överraskning? Isen har börjat släppa. Solen gnistrade i vattnet och vi bara stod. Stod länge och bara andades. Insöp det vackra, friden, kärleken.

Camilla och jag är i mångt och mycket otroligt lika. Därför kunde jag inte låta bli att skratta högt när hon började prata om ankorna..  Änder eller ankor – spelar det nån roll? Jag säger också ankor. Det är nåt med näbb. Är det nåt jag är usel på så är det fågelarter. Jag ser inte skillnad på en kråka och en kaja, sparvar för mig skulle lika gärna kunna vara undulater. Liksom att jag ibland säger tvättbjörn om grävlingar. Men är det så noga? Änder eller ankor?

En helt fantastisk promenad tillsammans och sen älven. Perfekt uppladdning – tankning av energi.

Helgen är på ingående och jag ser fram emot den som fan. Den kommer bli fantastisk på alla sätt och vis! Jag ska njuta av varje sekund. Vara tacksam för varje ögonblick. Snurra på energihjulet i hjärtat. Leva!

änder änder1 änder2

Kärlek ❤