Tag Archives: Kärlek

Ren Glädje, Ren Lycka

30 Maj

Fredagen var en av de bästa nånsin. En god, fräsch och uppfriskande frukost innan jag for till jobbet och stundande fotbollscup.

Min klass hade ”krigsmålning” och svarta kläder som tema – med två svarta streck på var kind var tanken att man skulle se lite skräckinjagande ut. På mig misslyckades det tydligen då alla sa att jag såg ut som en söt kattunge. Kul var det i vart fall.

På vägen hem hämtade jag mina paket. Massa gott, bland annat bipollen, lucuma, carob och kombuchate på lösvikt. Yerba mate mullbär, spirulina. I det andra paketet låg mina efterlängtade yogaböcker. Som jag ska grotta ner mig! Dessutom hade utbildningsmaterialet till dykkursen kommit med posten.

Jag fick en sååå god pizza till middag. Tomatsåsen är den jag mixade raw och sen toppade jag med squash, oliver, rödlök, soltorkade tomater, champinjoner och pesto. Ett gott rödvin till.
Till dessert gjorde jag raw pecan brownie. Chokladiga och alldeles alldeles underbara. Sen var jag riktigt mätt.

Jag var så lycklig tillfreds när jag kröp ner under täcket med en bok på kvällen.

Så nöjd med dagen. En bra dag på jobbet, god middag med dessert, ett yogapass där jag känner att min kropp svarar bra och värken inte längre är lika påtaglig. Gluttning i yogaböckerna. Ett stort lugn inombords.

melon    kombucha yogaböcker vegpizza rawbrownie

Nu är det frukostdags här för att sedan åka och instruera ett pass. Solen strålar in genom fönstret och jag ser fram emot en repris av en fantastisk gårdag. Lyckan och glädjen tog jag med mig från igår.

Kärlek ❤

Annonser

Att älska motvind

28 Apr

Mina baksidor bråkade ju under löprundan i söndags. Det gjorde mig både rädd och ledsen. Ska jag inte kunna springa nu heller? Men skam den som ger sig.
Den där sekunden när kroppen går från förlamat trött till ett uns av energi som gör att den skriker efter en löprunda är fantastisk. Så jag tog såklart tillfället i akt. Bytte snabbt om och pluggade i lurarna. Min nya spellista lyfter verkligen min löpning!

Kroppen älskade dagens runda. Baksidorna höll. Benen skötte tempot utan att jag behövde tänka. Jag log mot solen. Granskade de tunna molnen. Skuttade i den torkade leran. Log med hjärtat och skrattade med själen.
Det gick fort idag. Jag fick sänka tempot lite för att skona baksidorna. Men känslan av fart, den känslan. Underbar!

När jag kommer ut på öppet fält och benen rusar iväg. Den lyckan jag känner då. Stark. Så fri. Starkare än när jag lyfter mitt tyngsta i gymmet. Jag älskar att springa i stark motvind – då känner jag att jag lever. Friheten. Idag blåste det fan på fälten och jag välkomnade det med öppna armar. Sol och vind. Glädje och hopp. Livet.

morgonsol

Kärlek ❤

Tiden

18 Apr

Ibland tappar jag tron. Tro som är en viktig del i min övertygelse. Tro, Tid och Tålamod. Men ibland dräneras tron ur kroppen. Tvivlet flyttar in. 

Läker tiden verkligen alla sår? Går det att glömma? Går det att le åt alla minnen i efterhand utan att sörja de som aldrig blev? Går det att förlåta allt för att själv kunna gå vidare? Vad är egentligen skillnaden mellan ödmjukhet och dumhet? När sunt förnuft lämnar kroppen och övergår till destruktiva beteenden. Var är tiden då? Tålamodet? Tålamod med vad? Och var tog Tron vägen? Den där lilla gnuttan av hopp som brukar gå att finna långt där inne. Var är den? 

Det är jobbigt att stanna upp och stanna i situationer som gör ont. Känna. Verkligen känna. Det gör ont när hjärtat bultar, när de faller sönder bit för bit. Men det är ännu värre att konstant fly. Fly från känslor, fly från den man egentligen är. I naken sårbarhet med hjärtat i handen. Utlämnad och skör. I sin rätta skrud. Att fly underlättar för stunden. Tanken och känslorna hinner inte med. Värken döljs i känslan av att ständigt vara på väg nånstans. Ingen destination är nog lugnande. Hela tiden på flykt. På flykt från verkligheten. På flykt från känslorna. På flykt från den man verkligen är. 

Igår hade jag mer myror i brallan än vanligt. Svårt att sitta still. Svårt att ta mig an något. Jag landade en stund på yogamattan. Landade i mig själv. Hittade tillbaka till min andning. Tystnad. Bara mina djupa andetag som hördes. Ensam – men inte känslan av att vara lämnad ensam. Vald ensamhet. Jag blottade min själ för en sekund. Tillät mig att känna, tänka – komma närmare den jag genuint är. Sårbar. Blottad. Naken. Fundersam. Tvivlande.

För fortfarande undrar jag över Tålamodet, Tron och Tiden. 

Tankarna tog mig ut på altanen. Natten är vacker. På sitt sätt. Djupa mörkblå himmel. Disig. Ändå var stjärnorna där. Precis där det är tänkt. Precis vid rätt tid. Återkommande. För de tillhör universum. De hintar om Tro. Om att allt kommer bli bra. Med Tiden. Med Tålamod. 

  

Kärlek ❤️

Att se

7 Apr

I dag är hela mitt väsen trött. Trött in i ben och märg. Kaffe som brukar vara min räddning hjälpte inte ett skit. Efter lite slummer under en filt i soffan kändes det lite bättre. En ny kopp kaffe på altanen. Solsken. Det värmer riktigt skönt idag. Den här tröttheten får mig att bli mer medveten. När jag stannar upp tillåter jag mig själv att känna och framför allt att se. Se på riktigt. Känna på riktigt. Även om det är obehagligt. För det gör förjäkla ont att upptäcka vissa saker. Om mig. Om andra. Men det går över. Andningen är ett utmärkt redskap. Varje andetag är en gåva sägs det. En vilopaus för sambandet mellan kropp och hjärna. Jag är beredd att hålla med.

På altanen pågår förändring för fullt. Utan att vi knappt märker det. Eller hör det. Eller ser det. I dag lyssnade jag, tillät mig att se. Is som smälter och rinner  längs altanen. Vatten som droppar från stuprännorna. Gräs  som bryter fram under snötäcket. Myror som vaknar. Fågelsång. Det är nyttigt att ibland bara vara. Betrakta. Låta tankarna spinna.
Samma förändring som pågår på altanen pågår i mig. Sakta sakta, knappt så det märks. Men jag känner det. Främst i hjärtat. Alla förändringar är dock inte till ondo. Jag förlitar mig till Universum. Allt som sker – sker av en orsak. De människor du möter –  möter du av en anledning. Allt som sker – sker för att det måste. Allt blir bra tillslut. Oftast är Plan B bättre än Plan A.

En ny dag framför mig. En hals som bråkar lite med mig. Kanske skärper den till sig under dagen. Mina tankar går till vänner som har det jobbigt nu. Mitt hjärta är med dem.
Jag ska tanka energi i solen, på altanen. Jag ska fylla på systemet med vitaminer och mineraler och hoppas att det motar bort ev sjuka som vill bryta ut. Antagligen nåt snarlikt det jag åt igår. Jag har fått sånt sug efter sötpotatis! Så gott att doppa i hummus och guacemole!

sötpotatis

Kärlek ❤

När tanken får fara fritt

9 Mar

Jag vaknade till soluppgången i morse. Jag blev stående. Jag kunde inte slita mig. Det väcker många tankar. Många känslor. En soluppgång vittnar om en ny dag för tacksamhet. Om en ny chans att göra nya, andra val. Eller kanske samma val återigen. Den vittnar om möjlighet till nya äventyr. Om att det alltid finns en morgon som kommer gry.
Jag log. Log med hela ansiktet. Med själen. Med hjärtat. Av tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över. Solljuset. Våren som är på väg. Vänner. Att få kramas med barnen. Att mixa ny musik. Att få ge benen en omgång. Att ha möjligheten att inspirera och inspireras. Att ha nära till naturen – och att ha förmågan att njuta av den. Att kunna visa sig sårbar. Ärlighet. Att våga glänta på dörren till hjärtat även då risken att bli sårad finns. Tacksamhet för att livet är fantastiskt.

Jag vaknade strax innan 03 i morse. Som vanligt. Men det var omöjligt att somna om. Tankarna rullade igång och vips låg jag där och småskrattade för mig själv. Det må ju låta lustigt såklart men när tankarna går till barndomen är det svårt att inte dra upp mungiporna. Jag har fått påtalat på sista tiden hur mycket ”kräfta” jag faktiskt är. Det har jag ju alltid vetat men ju äldre jag blir desto tydligare. Hårt skal, mjukt inre, lojal, orubblig, omhändertagande, Impulsivitet och intuition är några av kräftans drag. Jag kan väl inte neka till att det stämmer ganska bra in på mig.
Samtidigt så påverkar både gener och det sociala arvet vem man blir eller fortsätter utvecklas till.

Jag har alltid varit väldigt impulsiv. Jag tänker oftast efter jag handlat. Inte alltid supersmart men det är så det är. Jag kan lätt känna av stämningen i rum eller hos person och läser människor lätt. På gott och ont! Men det är så jag är.

Jag tror såklart att barndomen påverkar oss mycket i vuxenlivet. Värderingar som vi tar med oss. Beteenden. Minnen. Det var just minnena jag låg och småfnittrade åt inatt. Djurvän eller inte så har jag alltid haft en förmåga att tycka synd om. Under en period när jag var liten tyckte jag riktigt synd om sniglarna. Främst de som gång på gång kröp runt på cykelbanan när det regnade. Så dom stackarna flyttade jag vänligt men bestämt till tryggare plats. Men det slutade inte med det. En kväll gick jag i bara nattlinnet till Lillskogen med en Big Pack-låda och plockade sniglar. Jag var helt övertygad om att de skulle ha det bättre i min trädgård. Så jag la gräs i lådan, plockade den full med sniglar och smög hem. Jag höll på att bli påkommen så jag gömde dem intill husväggen. På morgonen vaknade jag av ett skrik. Min mamma stod på uteplatsen och skrek. Jag sprang ut och kollade vad hon sysslade med. Och då såg jag. Hela husväggen, fönstren var fulla med sniglar. Jag var inte så populär då.

Syrran har fått stå ut med mycket. Det är ju lätt att skylla på nån som är mindre. Visst?! Ännu enklare var det att säga att ”vi” råkade göra det. Så var det när ”vi” kastade en melon på mormors nya kaffekanna, när ”vi” åt upp all hundens frolic gömd i städskåpet eller när ”vi” krossade blomkrukor och sopade jorden bakom soffan, eller när ”vi” gungade sönder hammocken, eller när ”vi” byggt en snökoja och blev påkomna med att läsa konfiskerad vuxenlektyr..
Idag är såklart allt sånt preskriberat. Men jag ler fortfarande åt minnena. Saknar mormor och morfar lite extra. Är tacksam för att de stod ut med alla tokigheter. Är tacksam för att vi fick vara barn.

Så dagen går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att jag fått se ännu en soluppgång. Tacksam för att jag känner mig passionerad i det jag gör. Glad och lite pirrig inför det nya passet jag håller på att mixa. Glad för den kärlek och passion jag känner inför min träning. Tacksam över att få dela den med andra.

soluppgång

Kärlek ❤

Där hjärtat andas

20 Feb

Det finns några få platser som betyder väldigt mycket för mig. Platser dit jag går när min själ behöver vila. Dit jag går när hjärtat värker. Dit jag går när hjärtat skrattar. Där jag får lite ro. Där tankarna känns klarare.

Igår tog jag och Camilla en lång promenad längs älven. Nötte och blötte, vände på tankar, på frågor. Diskuterade. Det känns alltid så skönt efteråt. Naturen, sällskapet och den totala ärligheten. När hjärtat vill gå i tusen bitar och intellektet vill säga sitt. När den känslomässiga stormen river i bröstet. När jag känner mig maktlös. När jag varken vet ut eller in. Då finns dom där, vännerna. Då finns den där – naturen. Precis som det var tänkt från början. Planen. Att ha modet att inte gå före processen. Att våga lita på att allt blir som det är tänkt. Att allting löser sig. Att det är okej att vila i sorg och smärta och bara följa med på livståget. Men det är svårt. Förjäkla svårt.

Men vackert är det där nere. Väldigt vackert. En käftsmäll.

uå uå1

Fredag. En helg helg framför fötterna. I ovisshet. Precis som det ska vara. Planen. Precis som det var tänkt.

Kärlek ❤

Är möten förutbestämda?

23 Jan

Igår  morse startade jag upp långsamt. Jag låg kvar i sängen längre än vanligt, drack kaffet långsammare än vanligt, googlade mer än vanligt och lät bli göranden som kunde göras senare.

Planen blev en tur till Spa – ett kort gympass och sen hade jag tänkt mig en lugn lång stund på spaavdelningen. Jag åt en god lunch, drack kaffe och njöt av lugnet. Precis som det skall vara.

chilihögrev

När kaffet var uppdrucket simmade några längder och landade sen i den varma källan. Varmt omslutande vatten och en känsla av rofylldhet. Det hade såklart kunnat stanna där, men det gjorde det inte. En ytligt bekant kom och satte sig i den varma källan och vi började prata. Vi har pratat lite flyktigt med varandra i gymmet min inte mer än så. Men idag var det annorlunda. Den här personen läste mig som en öppen bok. Listade mina känslor och beteenden och pratade även om igenkännande. I den här pratstunden såddes ett frö i mig. Jag kanske är redo på riktigt nu? Vågar jag ta steget? Vad har jag att förlora? Jag lämnade den varma källan med orden: Du är värd så mycket mer än det här..

Det här mötet kändes förutbestämt. Det finns inte en möjlighet att det skulle vara ett sammanträffande. I såna här stunder kan jag känna mig som ett med universum – som en betydelsefull partikel. Är allt förutbestämt men vi är alldeles för upptagna med våra egna små liv att vi missar allt det stora som finns omkring oss? Finns det en plan?

Fröet är sått – ska jag våga låta det gro?

Kärlek ❤