Tag Archives: Kärlek

Ren Glädje, Ren Lycka

30 Maj

Fredagen var en av de bästa nånsin. En god, fräsch och uppfriskande frukost innan jag for till jobbet och stundande fotbollscup.

Min klass hade ”krigsmålning” och svarta kläder som tema – med två svarta streck på var kind var tanken att man skulle se lite skräckinjagande ut. På mig misslyckades det tydligen då alla sa att jag såg ut som en söt kattunge. Kul var det i vart fall.

På vägen hem hämtade jag mina paket. Massa gott, bland annat bipollen, lucuma, carob och kombuchate på lösvikt. Yerba mate mullbär, spirulina. I det andra paketet låg mina efterlängtade yogaböcker. Som jag ska grotta ner mig! Dessutom hade utbildningsmaterialet till dykkursen kommit med posten.

Jag fick en sååå god pizza till middag. Tomatsåsen är den jag mixade raw och sen toppade jag med squash, oliver, rödlök, soltorkade tomater, champinjoner och pesto. Ett gott rödvin till.
Till dessert gjorde jag raw pecan brownie. Chokladiga och alldeles alldeles underbara. Sen var jag riktigt mätt.

Jag var så lycklig tillfreds när jag kröp ner under täcket med en bok på kvällen.

Så nöjd med dagen. En bra dag på jobbet, god middag med dessert, ett yogapass där jag känner att min kropp svarar bra och värken inte längre är lika påtaglig. Gluttning i yogaböckerna. Ett stort lugn inombords.

melon    kombucha yogaböcker vegpizza rawbrownie

Nu är det frukostdags här för att sedan åka och instruera ett pass. Solen strålar in genom fönstret och jag ser fram emot en repris av en fantastisk gårdag. Lyckan och glädjen tog jag med mig från igår.

Kärlek ❤

Att älska motvind

28 Apr

Mina baksidor bråkade ju under löprundan i söndags. Det gjorde mig både rädd och ledsen. Ska jag inte kunna springa nu heller? Men skam den som ger sig.
Den där sekunden när kroppen går från förlamat trött till ett uns av energi som gör att den skriker efter en löprunda är fantastisk. Så jag tog såklart tillfället i akt. Bytte snabbt om och pluggade i lurarna. Min nya spellista lyfter verkligen min löpning!

Kroppen älskade dagens runda. Baksidorna höll. Benen skötte tempot utan att jag behövde tänka. Jag log mot solen. Granskade de tunna molnen. Skuttade i den torkade leran. Log med hjärtat och skrattade med själen.
Det gick fort idag. Jag fick sänka tempot lite för att skona baksidorna. Men känslan av fart, den känslan. Underbar!

När jag kommer ut på öppet fält och benen rusar iväg. Den lyckan jag känner då. Stark. Så fri. Starkare än när jag lyfter mitt tyngsta i gymmet. Jag älskar att springa i stark motvind – då känner jag att jag lever. Friheten. Idag blåste det fan på fälten och jag välkomnade det med öppna armar. Sol och vind. Glädje och hopp. Livet.

morgonsol

Kärlek ❤

Tiden

18 Apr

Ibland tappar jag tron. Tro som är en viktig del i min övertygelse. Tro, Tid och Tålamod. Men ibland dräneras tron ur kroppen. Tvivlet flyttar in. 

Läker tiden verkligen alla sår? Går det att glömma? Går det att le åt alla minnen i efterhand utan att sörja de som aldrig blev? Går det att förlåta allt för att själv kunna gå vidare? Vad är egentligen skillnaden mellan ödmjukhet och dumhet? När sunt förnuft lämnar kroppen och övergår till destruktiva beteenden. Var är tiden då? Tålamodet? Tålamod med vad? Och var tog Tron vägen? Den där lilla gnuttan av hopp som brukar gå att finna långt där inne. Var är den? 

Det är jobbigt att stanna upp och stanna i situationer som gör ont. Känna. Verkligen känna. Det gör ont när hjärtat bultar, när de faller sönder bit för bit. Men det är ännu värre att konstant fly. Fly från känslor, fly från den man egentligen är. I naken sårbarhet med hjärtat i handen. Utlämnad och skör. I sin rätta skrud. Att fly underlättar för stunden. Tanken och känslorna hinner inte med. Värken döljs i känslan av att ständigt vara på väg nånstans. Ingen destination är nog lugnande. Hela tiden på flykt. På flykt från verkligheten. På flykt från känslorna. På flykt från den man verkligen är. 

Igår hade jag mer myror i brallan än vanligt. Svårt att sitta still. Svårt att ta mig an något. Jag landade en stund på yogamattan. Landade i mig själv. Hittade tillbaka till min andning. Tystnad. Bara mina djupa andetag som hördes. Ensam – men inte känslan av att vara lämnad ensam. Vald ensamhet. Jag blottade min själ för en sekund. Tillät mig att känna, tänka – komma närmare den jag genuint är. Sårbar. Blottad. Naken. Fundersam. Tvivlande.

För fortfarande undrar jag över Tålamodet, Tron och Tiden. 

Tankarna tog mig ut på altanen. Natten är vacker. På sitt sätt. Djupa mörkblå himmel. Disig. Ändå var stjärnorna där. Precis där det är tänkt. Precis vid rätt tid. Återkommande. För de tillhör universum. De hintar om Tro. Om att allt kommer bli bra. Med Tiden. Med Tålamod. 

  

Kärlek ❤️

Att se

7 Apr

I dag är hela mitt väsen trött. Trött in i ben och märg. Kaffe som brukar vara min räddning hjälpte inte ett skit. Efter lite slummer under en filt i soffan kändes det lite bättre. En ny kopp kaffe på altanen. Solsken. Det värmer riktigt skönt idag. Den här tröttheten får mig att bli mer medveten. När jag stannar upp tillåter jag mig själv att känna och framför allt att se. Se på riktigt. Känna på riktigt. Även om det är obehagligt. För det gör förjäkla ont att upptäcka vissa saker. Om mig. Om andra. Men det går över. Andningen är ett utmärkt redskap. Varje andetag är en gåva sägs det. En vilopaus för sambandet mellan kropp och hjärna. Jag är beredd att hålla med.

På altanen pågår förändring för fullt. Utan att vi knappt märker det. Eller hör det. Eller ser det. I dag lyssnade jag, tillät mig att se. Is som smälter och rinner  längs altanen. Vatten som droppar från stuprännorna. Gräs  som bryter fram under snötäcket. Myror som vaknar. Fågelsång. Det är nyttigt att ibland bara vara. Betrakta. Låta tankarna spinna.
Samma förändring som pågår på altanen pågår i mig. Sakta sakta, knappt så det märks. Men jag känner det. Främst i hjärtat. Alla förändringar är dock inte till ondo. Jag förlitar mig till Universum. Allt som sker – sker av en orsak. De människor du möter –  möter du av en anledning. Allt som sker – sker för att det måste. Allt blir bra tillslut. Oftast är Plan B bättre än Plan A.

En ny dag framför mig. En hals som bråkar lite med mig. Kanske skärper den till sig under dagen. Mina tankar går till vänner som har det jobbigt nu. Mitt hjärta är med dem.
Jag ska tanka energi i solen, på altanen. Jag ska fylla på systemet med vitaminer och mineraler och hoppas att det motar bort ev sjuka som vill bryta ut. Antagligen nåt snarlikt det jag åt igår. Jag har fått sånt sug efter sötpotatis! Så gott att doppa i hummus och guacemole!

sötpotatis

Kärlek ❤

När tanken får fara fritt

9 Mar

Jag vaknade till soluppgången i morse. Jag blev stående. Jag kunde inte slita mig. Det väcker många tankar. Många känslor. En soluppgång vittnar om en ny dag för tacksamhet. Om en ny chans att göra nya, andra val. Eller kanske samma val återigen. Den vittnar om möjlighet till nya äventyr. Om att det alltid finns en morgon som kommer gry.
Jag log. Log med hela ansiktet. Med själen. Med hjärtat. Av tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över. Solljuset. Våren som är på väg. Vänner. Att få kramas med barnen. Att mixa ny musik. Att få ge benen en omgång. Att ha möjligheten att inspirera och inspireras. Att ha nära till naturen – och att ha förmågan att njuta av den. Att kunna visa sig sårbar. Ärlighet. Att våga glänta på dörren till hjärtat även då risken att bli sårad finns. Tacksamhet för att livet är fantastiskt.

Jag vaknade strax innan 03 i morse. Som vanligt. Men det var omöjligt att somna om. Tankarna rullade igång och vips låg jag där och småskrattade för mig själv. Det må ju låta lustigt såklart men när tankarna går till barndomen är det svårt att inte dra upp mungiporna. Jag har fått påtalat på sista tiden hur mycket ”kräfta” jag faktiskt är. Det har jag ju alltid vetat men ju äldre jag blir desto tydligare. Hårt skal, mjukt inre, lojal, orubblig, omhändertagande, Impulsivitet och intuition är några av kräftans drag. Jag kan väl inte neka till att det stämmer ganska bra in på mig.
Samtidigt så påverkar både gener och det sociala arvet vem man blir eller fortsätter utvecklas till.

Jag har alltid varit väldigt impulsiv. Jag tänker oftast efter jag handlat. Inte alltid supersmart men det är så det är. Jag kan lätt känna av stämningen i rum eller hos person och läser människor lätt. På gott och ont! Men det är så jag är.

Jag tror såklart att barndomen påverkar oss mycket i vuxenlivet. Värderingar som vi tar med oss. Beteenden. Minnen. Det var just minnena jag låg och småfnittrade åt inatt. Djurvän eller inte så har jag alltid haft en förmåga att tycka synd om. Under en period när jag var liten tyckte jag riktigt synd om sniglarna. Främst de som gång på gång kröp runt på cykelbanan när det regnade. Så dom stackarna flyttade jag vänligt men bestämt till tryggare plats. Men det slutade inte med det. En kväll gick jag i bara nattlinnet till Lillskogen med en Big Pack-låda och plockade sniglar. Jag var helt övertygad om att de skulle ha det bättre i min trädgård. Så jag la gräs i lådan, plockade den full med sniglar och smög hem. Jag höll på att bli påkommen så jag gömde dem intill husväggen. På morgonen vaknade jag av ett skrik. Min mamma stod på uteplatsen och skrek. Jag sprang ut och kollade vad hon sysslade med. Och då såg jag. Hela husväggen, fönstren var fulla med sniglar. Jag var inte så populär då.

Syrran har fått stå ut med mycket. Det är ju lätt att skylla på nån som är mindre. Visst?! Ännu enklare var det att säga att ”vi” råkade göra det. Så var det när ”vi” kastade en melon på mormors nya kaffekanna, när ”vi” åt upp all hundens frolic gömd i städskåpet eller när ”vi” krossade blomkrukor och sopade jorden bakom soffan, eller när ”vi” gungade sönder hammocken, eller när ”vi” byggt en snökoja och blev påkomna med att läsa konfiskerad vuxenlektyr..
Idag är såklart allt sånt preskriberat. Men jag ler fortfarande åt minnena. Saknar mormor och morfar lite extra. Är tacksam för att de stod ut med alla tokigheter. Är tacksam för att vi fick vara barn.

Så dagen går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att jag fått se ännu en soluppgång. Tacksam för att jag känner mig passionerad i det jag gör. Glad och lite pirrig inför det nya passet jag håller på att mixa. Glad för den kärlek och passion jag känner inför min träning. Tacksam över att få dela den med andra.

soluppgång

Kärlek ❤

Där hjärtat andas

20 Feb

Det finns några få platser som betyder väldigt mycket för mig. Platser dit jag går när min själ behöver vila. Dit jag går när hjärtat värker. Dit jag går när hjärtat skrattar. Där jag får lite ro. Där tankarna känns klarare.

Igår tog jag och Camilla en lång promenad längs älven. Nötte och blötte, vände på tankar, på frågor. Diskuterade. Det känns alltid så skönt efteråt. Naturen, sällskapet och den totala ärligheten. När hjärtat vill gå i tusen bitar och intellektet vill säga sitt. När den känslomässiga stormen river i bröstet. När jag känner mig maktlös. När jag varken vet ut eller in. Då finns dom där, vännerna. Då finns den där – naturen. Precis som det var tänkt från början. Planen. Att ha modet att inte gå före processen. Att våga lita på att allt blir som det är tänkt. Att allting löser sig. Att det är okej att vila i sorg och smärta och bara följa med på livståget. Men det är svårt. Förjäkla svårt.

Men vackert är det där nere. Väldigt vackert. En käftsmäll.

uå uå1

Fredag. En helg helg framför fötterna. I ovisshet. Precis som det ska vara. Planen. Precis som det var tänkt.

Kärlek ❤

Är möten förutbestämda?

23 Jan

Igår  morse startade jag upp långsamt. Jag låg kvar i sängen längre än vanligt, drack kaffet långsammare än vanligt, googlade mer än vanligt och lät bli göranden som kunde göras senare.

Planen blev en tur till Spa – ett kort gympass och sen hade jag tänkt mig en lugn lång stund på spaavdelningen. Jag åt en god lunch, drack kaffe och njöt av lugnet. Precis som det skall vara.

chilihögrev

När kaffet var uppdrucket simmade några längder och landade sen i den varma källan. Varmt omslutande vatten och en känsla av rofylldhet. Det hade såklart kunnat stanna där, men det gjorde det inte. En ytligt bekant kom och satte sig i den varma källan och vi började prata. Vi har pratat lite flyktigt med varandra i gymmet min inte mer än så. Men idag var det annorlunda. Den här personen läste mig som en öppen bok. Listade mina känslor och beteenden och pratade även om igenkännande. I den här pratstunden såddes ett frö i mig. Jag kanske är redo på riktigt nu? Vågar jag ta steget? Vad har jag att förlora? Jag lämnade den varma källan med orden: Du är värd så mycket mer än det här..

Det här mötet kändes förutbestämt. Det finns inte en möjlighet att det skulle vara ett sammanträffande. I såna här stunder kan jag känna mig som ett med universum – som en betydelsefull partikel. Är allt förutbestämt men vi är alldeles för upptagna med våra egna små liv att vi missar allt det stora som finns omkring oss? Finns det en plan?

Fröet är sått – ska jag våga låta det gro?

Kärlek ❤

Utveckling = Avveckling?

13 Jan

Under mina yogasessioner så flyter tankarna ibland iväg. Långt bort – ibland dit jag inte alls vill ha dem, ibland far de till något som kan ses som en förklaring eller sanning. Jag gillar det egentligen inte alls – jag vill vara närvarande på mattan. Men idag fångade jag upp en tanke och behöll den. Funderade lite över den. Kanske är den en sanning.

Den sista tiden för mig har handlat om utveckling. Inte alls på ett plan som kan verka självklart – karriär – eller träningsmässigt. Det här är på ett annat plan. Den inre resan. Jag har börjat vandra den stigen. Den är snårig vill jag lova. Det ligger träd och stenbumlingar i vägen, de måste hoppas över eller krypas under. Men stigen tar inte slut. Ibland gnistar den av nyfallen snö, ibland är den täckt av vissna blad, ibland skiner solen och ibland regnar de småspik. Det är en snårig stig. Men jag fortsätter gå. Ibland sätter jag mig ner på en stor sten och gråter, ibland gör jag en stor snöängel. Är det inte så livet ska vara?

Utvecklingen handlar om att släppa taget. Släppa kontrollen. Skära ner på kraven. Krav satta av mig själv. Ibland förstår jag inte ens att de är orimliga – varför skulle inte jag klara av det? Men det finns tydligen en gräns, Samhället vi lever i idag är inte snällt mot själen. Det är inte snällt mot kroppen. Stressnivån är hög, arbetsbelastningen hög, tiden är knapp?! idealen är svåra att nå och filtren på sociala medier är ingen sanning. Är det så konstigt att kraven ökar? Att kvinnor (jag) vill vara den där superpersonen som både är en bra mamma, bra partner, glad och kompetent kollega, en förstående vän, vältränad, påläst, duktig kock, inredare, taxi och utöver det ska hemmet vara välstädat, gardinerna strukna, tulpanerna köpta och frysen ska vara full. Jag vill tro att det går – men har lärt mig den hårda vägen att det inte gör det.

För att hålla några årtionden till har jag varit tvungen att förändra. Avveckla. Jag har fått prioritera om. För tiden finns. Jag har gått upp tidigare och lagt mig senare för att hinna göra allt jag velat – och inte velat med dessutom. Det alternativet finns inte längre. Min sömn är för viktig. Jag har släppt lite på min perfektion – familjen har ”fått” blivit mer delaktig i sysslorna här hemma. Tidigare har jag aktivt valt att göra allting själv. Det har jag slutat med. Tvätten har fått hängt kvar en extra dag på torkställningen – då har jag fått en stund över till att läsa. Någon annan har fått plocka ur diskmaskinen och gått ut med soporna – då har jag fått en halvtimme på yogamattan. Barnen har fått grillkorv och snabbmakaroner till middag – då har jag hunnit mixa ny musik.

Kanske är utveckling egentligen avveckling av krav? Krav ställda på oss själva. Förväntningar som inte är rimliga. Utveckling = Avveckling?

Andas. Älska. Uppskatta. Stanna Upp. Lev!

Kärlek ❤

mammanatali MoN

Spadag

9 Jan

Det finns fredag och så finns det bättre fredagar. Efter en känslofylld och ganska jobbig torsdag – i ärlighetens namn – så var just denna fredag efterlängtad. Jag såg verkligen fram emot att både träna, luncha, tjattra och spa med Millis. Vi klickar så fint och kan vara helt ärliga med varandra. Sånt är härligt – en oas i vardagen.

Vi träffades vid 10 och körde igång projekt rygg och biceps. Det blev olika roddövningar, chins, latsdrag, två övningar biceps och sen två bonusövningar. Vi både vågade utmana oss över gränserna idag och jag tror främst Millis blev förvånad över hur mycket vikt hon faktiskt fixar!

camillaspa
När vi var klara var det med darriga händer vi bar våra brickor in till spadelen. Så sjukt god lunch! Mör kyckling, rotfrukter, yoghurtsås och så en skiva bröd med västerbottenssmör. Kaffe på det. Utmärkt lunch och precis vad vi behövde efter det mastodonta träningspasset.

lunchspa1

Efter lunch satte vi oss i varma källorna och tjattrade och tjattrade. Varmt som bara den blir det i varma källan så då skuttade (nja föste oss mer) vi ner i bassängen och simmade samtidigt som vi pratade istället. 30 minuters simning gör underverk för trötta kroppar!

varmkälla

En stund i bastun med lite skvaller innan vi kikade  i min nya bok. Jag är ju totalt insnöad på yoga, inre välbefinnande och själslig ro och kunde såklart inte låta bli att köpa boken ”Yoga Girl” till mig själv. Vilka vackra bilder! Kloka ord som talar direkt till mitt hjärta. Rachel är en person som verkligen inspirerar mig till att följa min inre röst, mitt hjärtas röst. Jag gillar verkligen att hon inte förespråkar förbud och total ”renhet” – istället är det helt okej att dricka vin och käka glass. Inspiration för mig som gärna köper hela koncept istället för att känna efter hur saker och ting känns i kroppen. Men jag övar, varje dag!

yogagirl

När vi kände oss nöjda duschade vi och bastade! Vilken härlig start på fredagen och helgen! Imorn kör hon mitt IW-pass och sen ska vi köra axlar och lite rumpa.
Iksu Spa har så stor plats i mitt hjärta. Jag älskar stillheten som blandas med svett och ansträngning. Jag älskar miljön som blandas av konst och stål. Jag älskar variationen av människor – unga som gamla. Jag älskar omgivningen runt anläggningen. Så här vackert var det imorse.

utsiktspa

Fredagen är inte slut än. Jag har precis laddat om med en grön smoothie. När jag säger grön menar jag verkligen GRÖN! I den här har jag fryst banan, melon och kiwi, pressad citron, spenat, spirulina, macca och kardemumma. Det enda jag saknade var den färska ingefäran men den var slut. Fräscht och uppiggande innan en utekväll.
Ikväll vankas nämligen personalfest med jobbet. Vi ska på Rex och äta trerätters. Menyn innehåller bland annat långbakad kalvrygg. Bilder kommer senare om jag hinner ta några innan jag slukat min portion!

grönsmoothie

Kärlek ❤

The Invitation

7 Jan

Jag sprang på den här dikten och den tog andan ur mig! Den kommer härifrån!

The Invitation
It doesn’t interest me
what you do for a living.
I want to know
what you ache for
and if you dare to dream
of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me
how old you are.
I want to know
if you will risk
looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me
what planets are
squaring your moon…
I want to know
if you have touched
the centre of your own sorrow
if you have been opened
by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know
if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know
if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you
to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations
of being human.

It doesn’t interest me
if the story you are telling me
is true.
I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear
the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.

I want to know
if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me
to know where you live
or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me
who you know
or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.

It doesn’t interest me
where or what or with whom
you have studied.
I want to know
what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know
if you can be alone
with yourself
and if you truly like
the company you keep
in the empty moments.

By Oriah © Mountain Dreaming,
from the book The Invitation
published by HarperONE, San Francisco,
1999 All rights reserved