Tag Archives: rawnola

Det här med träning

21 Maj

Jag har mött min överman. Min egen kropp. Det är på tiden att börja lyssna. Jag förstår det nu. Små tecken som till slut blir en helhet som är svår att hantera.

När vi kom hem från Lanzarote tog jag mig en löptur längs älven på lördagen. Sjukt jobbigt. Söndagar brukar jag försöka springa lite längre sträckor men kände direkt att det skulle bli omöjligt. Jag fick rätt. Redan efter några kilometer kände jag smärta i höger hälsena upp mot vadfästet. Jag trodde verkligen att den skulle gå av. Så jag har vilat från löpningen och bara instruerat pass. Först igår kändes den helt okej så imorse testade jag en tur nere vid älven. Jag kände ingen värk förrän jag nästan var hemma och då enbart en förnimmelse. Men rundan kändes jobbig ändå. Knappt 7 km och ändå var det jobbigt med andningen, jag hade dåligt flyt i steget, kroppen känns stel. Jag lyckades inte bli helt mjuk eller varm i kroppen ens av 45 min yoga imorse. Det är inte likt mig.

Jag har ju bott i gymmet i flera år. Lyft tungt, kört långa pass och varit lite för tjurig. Nu vill inte min kropp längre. Jag fixar inte att styrketräna längre. Jag får ont. Min kropp blir trött och slut utan att det är i relation till träningen jag utfört. Mina höfter är sköra, mina baksidor ömmar, min högra axel har nån form av låsning, mitt vänstra knä värker till och från.
Vem är jag att pressa min kropp så hårt? Vem är jag att inte lyssna? Detta innebär en paus från tunga vikter och böj.
Min plan är istället att träna mer funktionellt, fortsätta med löpningen (kortare sträckor nu en period tills min hälsena är helt okej) och fokusera massor på yogan. Det är det jag behöver nu – det är det jag vill. Ibland måste kapitel avslutas för att kunna börja på ett nytt.

Nu när styrketräningen bytts ut mot yoga så inser jag hur fruktansvärt mycket jag har att lära. Jag inser att jag har mycket muskler men är svag i de positioner som kräver styrka. Jag ser också att jag utvecklas och gläds åt det. Jag jobbar på att bygga upp en ordentlig styrka i min core och mycket på armstyrka och inversions. Det är svårt och utmanande men glädjen väger upp.
Igår lyckades jag få upp mina ben i ett flow (utan att böja dem från golvet) upp i huvudstående. Sjukt tungt åt bålen – jag inser mina svagheter – men stoltheten över att komma ett steg närmare är så härlig!
Jag var tvungen att testa imorse också så att jag inte drömt! Det hade jag inte.

Det har varit en härlig morgon med både yoga, löpning och frukost. I eftermiddag ska jag hälsa på S och hennes lilla son på NUS. Längtar!

bowljordgubbe bowljordgubbe1
Kärlek ❤

Annonser

Resfeber

5 Maj

Hur svårt kan det bli? Jag som är ordningen själv får inte ens till en packningslista! Jag kommer på tusen andra saker som jag absolut borde göra exakt då när jag ska sätta mig ner och klura på vad jag borde ha med mig. Det kommer sannerligen sluta med att jag kommer landa på Lanzarote med en kavel, vinterjacka, snowboard och en förpackning havregryn i bagaget.
Kanske lyckas jag idag?! Jag har i alla fall kört igång med maskin tvätt nu på morgonen. Alltid något.

Resfebern – som jag för övrigt sällan har – gör sig påmind på alla sätt och vis. Främst på nätterna när jag knappt sover och när jag gör det så är det oroligt och jag drömmer så tokiga saker att jag aldrig skulle våga yppa det för någon. 2 dagar kvar. På fredag ska vi vara på flygplatsen vid 05 för att sen flyga vidare till Arlanda och sen vidare därifrån till Danmark för att hämta upp en hoper instruktörer innan vi far vidare till Lanzarote. Det kommer bli en lång dag. Jag ska bunkra med små mellis så jag inte tynar bort. Som skrivet – jag borde fila på den där obefintliga listan!

club-la-santa lasanta3

Gårdagen bjöd på härlig solsken! Jag fick än en morgon äta frukost på altanen. Det blev nanaicecream med acai, baobab och dadlar. Topping bestående av frukt och bär, raw granola, nötter, hampa, kakaonibbs och mullbär. Så gott!

frukost frukost1

Listan ja. Dags..

Kärlek ❤

Baksidan

30 Apr

En kortare shoppingtur på stan stod på agendan (jag glömde hälften såklart) och sen hade jag tänkt ta en löptur medan vädret var på topp. Vem kan säga nej till strålande sol?

Men frukost först såklart. Idag gjorde jag två sorters ”nanaicecream”. En med hallon och banan och en med mango, avokado, spenat, grönkål och lime. Detta varvade jag med raw granola och toppade med kokos och blåbär. Cashewnötter till. En bra uppladdning inför löpningen.

hallonspenat hallonspenat1

Men till löpningen som det här inlägget skulle mer eller mindre handla om. Idag sprang jag 10 km under timmen. Det är första gången jag gör det i år. Trots lite trasiga baksidor. Jag landade på altanen med en bra känsla i kroppen. Den kändes fräsch. Jag var glad. Stolt. Stolt över att jag inte ger upp. Att rädslan inte äter upp mig.

Just den här rundan fick mig att blicka tillbaka i backspegeln. Var har jag befunnit mig de senaste åren? Mellan tävlingar, mellan dieter, mellan nojor. Inte en enda gång har jag njutit av utsikten. Inte en enda gång har jag verkligen uppskattat glittret på älven. Vändorna där nere har haft ett annat syfte än nu. Ledsamt när jag blickar tillbaka. Men även det är en del av mig. Det som varit. Men det påverkar. Tro mig. Det kan göra mig väldigt ledsen. Fylld med känslor jag har svårt att hantera.

Det är såklart inte bara fitnessfolk som pratar om form. Även motionärer eller atleter som inte tävlar nojar över formen. Och såklart de som inte tränar alls. När jag var i det jag skulle vilja kalla för min bästa form var jag riktigt liten, riktigt hård, väldigt låg fettprocent – men med en hel del muskelmassa. Ändå har jag aldrig varit skörare, svagar, mer orkeslös. Jag minns att jag morgon efter morgon gick mina tidiga promenader och ringde min pappa och grät. Var det verkligen värt det?

Idag vet jag svaret. När jag springer milen under timmen samtidigt som hjärtat ler, samtidigt som jag landar fräsch hemma. Samtidigt som jag haft vett att njuta av glittret på älven. Jag har lett åt människor jag inte känner idag, jag har sjungit högt utan att bry mig ett skit om nån hör mig, jag har låtit kroppen bestämma. Jag har även ätit lunch utan att räkna kalorier, jag har fullständigt skitit i att den till största del bestod av kolhydrater. Jag fick till och med efterrätt!
När jag var i min så kallade bästa form hade jag aldrig klarat att springa milen. Frågan är om jag ens hade fixat 5 km. Jag vet säkert att jag inte njutit av löpningen en enda sekund. Det hade varit en kamp.

Så frågan är vad är egentligen en bästa form? Är det visuellt? Låg fettprocent och väl definierade muskler? Är det ett starkt hjärta? Är det en glad själ? Är det en pigg hjärna som är kapabel att fatta vettiga beslut? Är det en kropp tillfredsställd av god mat?  Är det starka ben som orkar springa långt? Är det lungor med stor kapacitet?

Mitt förnuft säger mig att det jag anser är min bästa form aldrig mer kommer ske. En del av mig tycker det är sorgligt. En annan del av mig jublar. För jag vet ju att det inte är sunt att leva som jag gjorde. En valk mer eller mindre kan jag stå ut med. Lite färre magrutor. Lite mindre definitioner på benen. Jag kan stå ut med det nu. För istället har jag fått förmågan att njuta. Att se det vackra. Att ha en stark kropp. Jag är kapabel att fatta beslut och skärma mig från ting och situationer som inte är bra för mig. Nu ska bara hjärtat följa med på tåget också. Ett steg är ett steg – hur litet det än är!

Kärlek ❤