En kortare shoppingtur på stan stod på agendan (jag glömde hälften såklart) och sen hade jag tänkt ta en löptur medan vädret var på topp. Vem kan säga nej till strålande sol?
Men frukost först såklart. Idag gjorde jag två sorters ”nanaicecream”. En med hallon och banan och en med mango, avokado, spenat, grönkål och lime. Detta varvade jag med raw granola och toppade med kokos och blåbär. Cashewnötter till. En bra uppladdning inför löpningen.
Men till löpningen som det här inlägget skulle mer eller mindre handla om. Idag sprang jag 10 km under timmen. Det är första gången jag gör det i år. Trots lite trasiga baksidor. Jag landade på altanen med en bra känsla i kroppen. Den kändes fräsch. Jag var glad. Stolt. Stolt över att jag inte ger upp. Att rädslan inte äter upp mig.
Just den här rundan fick mig att blicka tillbaka i backspegeln. Var har jag befunnit mig de senaste åren? Mellan tävlingar, mellan dieter, mellan nojor. Inte en enda gång har jag njutit av utsikten. Inte en enda gång har jag verkligen uppskattat glittret på älven. Vändorna där nere har haft ett annat syfte än nu. Ledsamt när jag blickar tillbaka. Men även det är en del av mig. Det som varit. Men det påverkar. Tro mig. Det kan göra mig väldigt ledsen. Fylld med känslor jag har svårt att hantera.
Det är såklart inte bara fitnessfolk som pratar om form. Även motionärer eller atleter som inte tävlar nojar över formen. Och såklart de som inte tränar alls. När jag var i det jag skulle vilja kalla för min bästa form var jag riktigt liten, riktigt hård, väldigt låg fettprocent – men med en hel del muskelmassa. Ändå har jag aldrig varit skörare, svagar, mer orkeslös. Jag minns att jag morgon efter morgon gick mina tidiga promenader och ringde min pappa och grät. Var det verkligen värt det?
Idag vet jag svaret. När jag springer milen under timmen samtidigt som hjärtat ler, samtidigt som jag landar fräsch hemma. Samtidigt som jag haft vett att njuta av glittret på älven. Jag har lett åt människor jag inte känner idag, jag har sjungit högt utan att bry mig ett skit om nån hör mig, jag har låtit kroppen bestämma. Jag har även ätit lunch utan att räkna kalorier, jag har fullständigt skitit i att den till största del bestod av kolhydrater. Jag fick till och med efterrätt!
När jag var i min så kallade bästa form hade jag aldrig klarat att springa milen. Frågan är om jag ens hade fixat 5 km. Jag vet säkert att jag inte njutit av löpningen en enda sekund. Det hade varit en kamp.
Så frågan är vad är egentligen en bästa form? Är det visuellt? Låg fettprocent och väl definierade muskler? Är det ett starkt hjärta? Är det en glad själ? Är det en pigg hjärna som är kapabel att fatta vettiga beslut? Är det en kropp tillfredsställd av god mat? Är det starka ben som orkar springa långt? Är det lungor med stor kapacitet?
Mitt förnuft säger mig att det jag anser är min bästa form aldrig mer kommer ske. En del av mig tycker det är sorgligt. En annan del av mig jublar. För jag vet ju att det inte är sunt att leva som jag gjorde. En valk mer eller mindre kan jag stå ut med. Lite färre magrutor. Lite mindre definitioner på benen. Jag kan stå ut med det nu. För istället har jag fått förmågan att njuta. Att se det vackra. Att ha en stark kropp. Jag är kapabel att fatta beslut och skärma mig från ting och situationer som inte är bra för mig. Nu ska bara hjärtat följa med på tåget också. Ett steg är ett steg – hur litet det än är!
Kärlek ❤
