No Drama

12 Apr

Söndagar är den enda dag då jag inte ställer klockan. Det hjälper såklart föga även om jag försöker ligga kvar lite extra. En lugn och stilla morgon med lite för mycket kaffe. En ordentligt stel kropp som inte ens blev mjuk av olika vridningar.
Jag hade en vag tanke om att ta en kort löptur för att få igång cirkulationen i kroppen. Tveksam till vädret – dimmigt, grått, tråkigt. Precis som om det spelar nån jäkla roll?! Så jag hoppade i löparkläderna och tänkte att benen fick bestämma plats och längd på rundan.

Precis som väntat tog benen mig ner till älven. Vackert! Jag må nästan påstå att det var vackrare med dimman hängandes över älven än i strålande solsken.

dimma

Benen bestämde även att de ville springa dryga 10 km. Ingen kort sväng som jag hade tänkt mig. Men nu var det benens tur att bestämma.
På 10 km hinner jag tänka en hel del. Det har varit lite för mycket ”drama” i mitt liv de senaste åren. Jag har varit extremt dålig på gränssättning och gett mer av mig själv än jag fått tillbaka. Mycket mer. För det är så jag är byggd. Ge av dig själv, var hjälpsam, le, älska, var den person du själv vill möta. Men ibland tar det stopp. När de blir för mycket drama. När orken bara räcker till för att tillfredsställa andras behov. Där jag till slut står energilös och undrar varför. Det är slut på det nu.
No more Drama. ”Not my circus. Not my monkeys”.

Jag hann även tänka på glädjeämnen. Tacksamhet. I dag var jag sjukt tacksam för de personer jag har i min närhet. För alla skratt vi delar. För varma kramar. Jag skrattade lite när jag travade fram där i leran. Tänkte på hur jag och C travade runt i gymmet för att visa hur vi gjorde där i leran kontra snöislagren. Obrydda om de andra. Bara glädjen över det vi gör. Det vi brinner för. Kärleken för passioner. Vänskapen. De där starka banden.

Jag tänkte även på det där med löpningen. På lopp. Jag har ju gluttat lite på om jag ska köra nån form av mara i sommar. Lägligt nog finns det en kvartsmara som går i Edsåsdalen i början av augusti. Det vore nånting! Jag är nog varken redo för en halvmara eller en helmara än. Den stora frågan är väl om jag vågar anta den utmaningen. Tvivlet finns ju alltid – kommer jag fixa det? Jag ska överväga det och fråga benen.Vi kan ju bara gissa vad de svarar…

Benen hann även de få sig några tankar. Mina baksidor och främst höger baksida mår ju inte så bra. Inte heller mina höftböjare. För mycket böj, pressar och annat otyg. Det ställer såklart till det för mig – inte minst när jag yogar. Så nu får de stackarna vila, åtminstone tills på fredag då jag har en behandling inbokad. Så får vi se vad han anser om mina ben. Jag gissar att han kommer grymta att benträningen måste vila ett tag. Jag vill gärna ha fräscha ben när vi far till Lanzarote.
Hur som. Att springa funkar riktigt bra för benen. Jag känner av baksidorna i backar – annars håller de sig i skinnet. Så jag är enormt tacksam för löpningen!

Tacksamhet är Nyckeln till Lycka!

Kärlek ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: