Med välvilja packade jag snällt ner löpkläderna med allt annat vi behövde för att vara borta från hemmet i ungefär en månad. Vi landade i Borås efter besöket i Stockholm. Urtrevligt! Redan andra dagen i Borås bestämde jag mig för att ta en löptur i värmen. Det blev totalt en timme, jag svettades som en gris, var rödare i ansiktet än en julgris och andades som en julgris. Men skönt var det och jag var sjukt stolt. En timme blev det i okänd terräng. För er som känner mig vet ni att det betyder att jag redan tidigt sprang vilse. Men sprang gjorde jag och ”hem” hittade jag med.

På lördagen så åkte våra familjer till stranden. Jag hade propsat på att ta med beachvolleybollen – jag har aningens svårt att ligga eller sitta still alltför länge. Så vips stod jag och stora A i vattnet tillsammans med bollen. Servade lite, passade osv. Sen övergick bolleken till jagning och leka haj. Gissa vem som var haj? Hur som helst. Jag sprang och på nåt vis sprang jag in i en sten med tå nummer 3. Det gjorde ont som attans. När jag kom upp såg det bara ut som om jag fått en blodblåsa. När vi kom hem var tån både blå och röd och lila. Tack! Så i ett par dagar har jag inte kunnat gå ordentligt. Nu känns det bättre och jag hoppas jag kommer kunna ha mina klackeskor till finklänningen på 50-års festen istället för foppatofflor med döskallar på.

Imorgon fyller lilla A 8 år. Han har beställt en med rosa marsipan. Eftersom vi inte är hemma och firar hans födelsedag så köper jag en. Och för att stilla det dåliga samvetet – vem lyckas göra en tårta där varken marsipan eller grädde smälter i en kokvarm villa?

Om en vecka så sitter jag antagligen vid frukostbuffén på hotellet på Kreta. Redo för att ta en löptur längs havet eller på språng att snorkla i det ljumma vattnet.

På återseende!