Imorse intog jag min delisiösa frukost framför tvn. Slog på en kanal och började glo. Oh lagomt roligt, hyfsat unga människor som tydligen var utsatta för rynkor. MEN som allt annat i USA så finns det såklart massa knep. Och självklart, så fanns där en special extra alldeles fantastisk – you name it Make up artist som var specialiserad på just hur man sminkar sig yngre och sminkar bort rynkor.

Tillslut blev jag påverkad och sprang till spegeln, iakttog varende liten millimeter av mitt ansikte och hittade små linjer och streck. Uppmuntrad?? av tv-programmet så började jag släta ut mitt snart 30-åriga skinn med diverse färger, krämer och dylikt. Normalt äger jag inte så mycket smink eftersom jag är en lat person som gärna slafsar runt på jobbet och eftersom jag ogillar att vara bakis så pimpar jag inte runt på krogen så ofta heller. För den delen.

Men nu råkade det finnas en hel STOR nescesär med smink. Min syrra tyckte jag var olidligt omodern så jag fick en ny mascara varje födelsedag i några år. (Hon brukade gå igenom min sminkväska, öppna, lukta och sucka.) Hur som helst, en gång kom hon hem till mig med den här fetingväskan med mängder av smink, krämer, böjare och grejer. Mycket märkesvaror och nytt och fräscht. Så därför kunde jag imorse släta ut mitt redan hyfsat lena fejs.

När maken ropade på mig imorse och undrade om jag inte var tvungen att rusa till jobbet stod jag i badrummet och peta ljusglittrig skugga på amorbågen. (Vem tusan har hört talas om det innan) Dvs, jag stod med värsta festmaken och hade inte en chans att hinna tvätta bort det innan jag skulle rusa. (Vilket var ungefär för 3 minuter sen då)

Så jag tog ryggan, jackan och stack till jobbet i festsminkning.

Mina kollegor blev förvånade men tyckte jag var snygg. Och dessutom fick jag ett tips om att inte rynka pannan när jag talade förstående med nån.

Tack kära anti-rynk programmet!