börjar idag.

Från och med idag är tänkt att majoriteten av kolhydrater ska plockas bort. Och eftersom jag inte kommer ligga på nåt överskott så kommer jag säkerligen bli både trött, hängig och tjurig. Vilken fantastisk kombination! Men för att inte låta alltför sarkastisk så är det mitt eget val. Jag har själv valt det här.

Igår kände jag mig som en påse med bajs. Jag gissar att jag gjorde det på grund av ifrågasättanden. Och det är bra, att ifrågasätta är ju en chans för förändring eller insikt. Och igår ifrågasatte jag först och främst vad tusan jag höll på med. Och VARFÖR? Jag tog en dag off, tog med familjen till pizzerian, vi satt ute och åt och hade det fantastiskt mysigt. När jag kom hem kröp jag ihop i soffan med ett glas rött vin och läste klart en bok. Väldigt skönt och väldigt behövligt.

Ett stort ”fel” med mig är att jag ska vara så förbaskat duktig hela tiden, vad det än gäller, jag ska lösa världsfreden, jag ska vara världens bästa morsa, syrra, dotter, barnbarn, skicklig inom mitt yrke, duktig som tusan på att laga mat osv. Ja ni ser, bäst helt enkelt. När jag inser att det är så himlarns svårt att vara bäst i precis allt så sviktar både mod och tålamod. Varför fixade jag inte det här eller det här eller det här? Och helst skulle dieten vara över på bara en vecka och jag skulle vara hård som tusan och varenda muskel skulle blänka igenom min solbränna. Som fallet ser ut så har jag knappt nån solbränna än (blek som en albyl) och visst, mina muskler blir mer och mer synliga, men såklart inte i den takt jag vill, helst skulle allt kommande vara klart redan igår. Vad sägs om lite tålamod?

Hur som helst, ibland känns det bara så hopplöst. Det tar tid och ork och så mitt ”duktande” hela tiden. Morgoncardio, fantasifull mat, träning på gymmet och så kvällscardio. Och ska jag ytterligare spä på mitt ego så kan det bli en timmes intervallträning på cykeln också. Och jäklar vad jag brukar känna mig duktig.

Sen kommer de här dagarna då man känner sig just som en påse bajs. Man är fasiken inte bra på nåt. Man känner sig plufsig och tycker inte att musklerna alls syns under späcket. Maten smakar skit och den mentala biten vill inte alls vara med utan skriker om Ben&Jerrys Cookie Dough bara man stoppar näsan innanför dörrarna på ICA.

Det är just ”bajs-påse-dagarna” som får mig att tvivla och undra om det är värt det. Det är då jag behöver peppord, söta kommentarer och varma kramar. Och det slutar jag alltid på samma sätt. Jag VET att det är värt det. Jag VET hur bra jag mår av att träna, jag VET hur skönt det är att gå tidigt på morgonen med solen strålandes i ansiktet och jag VET hur gott det smakar med gröt när man är nytränad. Jag VET hur jag älskar mina kvällspromenixer runt älven där solen är på väg ner och speglar naturen i vattnet och jag andas frisk luft och tycker att livet är sååå värt att leva och framförallt vet jag hur stolt jag blir över mig själv när jag utvecklas och presterar saker jag inte trott varit möjligt, för inte tusan hade jag väl trott att jag skulle fixa att SPRINGA dryga 5 km utan att gå och faktiskt njuta av det. För mig är det en sjuhelsickes prestation.

Nu känner jag mig laddad. Jag ska göra den här perioden så njutningsfull om möjligt. (Tack Vanessa för gulliga ord) Jag ska laga så smaskiga maträtter, vad sägs om grillad rökmarinerad kycklingfile med ugnsbakade grönsaker (morot, palsternacka, rödlök och paprika) och en kall sås med vitlök och gräslök till?

Eller en stor grekisk sallad med fläskfilespett till? En sak är säker ialla fall, jag kommer konsumera sjukt mycket vichy vatten och kaffe. Men så får det bli!

Nu är det satsning igen som gäller. Och jag är stark nog att fixa det!