Jag läste ett blogginlägg om trytande motivation och den stora frågan : Varför tränar man egentligen? Många har inga mål med sin träning, ja förutom att få en snygg kropp. Och vad är egentligen en snygg kropp? Vad är det som säger att man är nöjd när man gått ner i vikt eller klarat en halvmara? Vad är egentligen normen för en själv och vad gör man när man flyttar normen allt eftersom? När övergår nåt sunt till att bli osunt?

Efter att jag läst inlägget om att den här bloggaren tappat motivationen eftersom hon egentligen inte visste vad hon hade för mål med träningen började jag fundera.

Varför tränar jag? Och svaret var ungefär detsamma, jag vill få en fastare kropp med mer muskler och mindre underhudsfett. Men hur lyckas man egentligen eftersom det i grund och botten är ett riktigt svårt uppdrag? Och vad får en att orka kämpa hela vägen?

Om man ska ha tenta så måste man ju plugga till tentan tills det sitter bergssäkert för att få toppbetyg. Man måste börja i god tid, strukturera sitt läsande och även planera in vila från pluggandet med andra aktiviteter, exempelvis trevliga middagar, filmkvällar och biobesök.

Exakt så är det väl med träning också? För att nå sitt mål bör man ha en hållbar plan för att nå fram till målet. Men har man inget mål, vad är det då för ide att träna? (Varför plugga till en tenta man inte har?)

Så jag tänkte som sagt ett tag på detta med mål och fick helt plötsligt ett infall. Ett infall som absolut inte är likt mig! Men det kan gå vägen, med mycket kämparvilja och gnet. Jag är fortfarande i tanken, ganska pirrig och positiv, samtidigt lite nervös och rädd för att bli utlämnad. Kanske eller kanske inte? (Det får vara hemligt vad det är tills jag har bestämt mig fullt ut) Tanken gör mig ialla fall glad och peppad!

Idag har jag smarrig lunch med mig _igen_, wasabi och sesamlax med råris och broccoli. Broccoli är verkligen suveränt i det mesta, till det mesta!